DAGLIG VERKSAMHET I MALMÖ I MINA ÖGON

Makt och marginalisering  

Den sociala interversionen – Diskrimineringens ansikte 

av Maija-Leena Terryer                                      

Abstract – svenskaMed denna uppsats vill jag belysa att förståndshandikappades subjektsposition i förhållande till omgivningen inte har blivit bättre i vårt samhälle. Det råder ändå samma anstaltsdiskurs som har bakats in i strukturen. Ytliga förbättringar och förvaringslokalernas bättre utrustningsnivå leder allmänheten och även politikerna vilse. Hela yrkesområdet är i händerna på missinriktat utbildade kvinnor vilket i sin tur håller förståndshandikappades status låg. Reproduktionssystemet och genuslinjer är ett hinder för mentalt funktionshindrades subjektsposition. Gammalmodiga utbildningar och institutioner kallas med andra namn, titlar ändras utan att man utbildar sig vidare. Kvinnorna byter genus till manligt när de kommer till chefsposter. I vårt samhälle lever mentalt funktionshindrade i osynliga institutioner som har skapats för den smidigare administrationen och som även är dumpningsställen för kommunens övertaliga kvinnor och svårplacerade chefer. Förståndshandikappades historia är ett mörkt kapitel i mänsklighetens historia. De har varit förtryckta, utsugna, diskriminerade, kedjade och utestängda och man utövar samma självklara grymhet mot dem även i dagens postmoderna samhällen. Diskrimineringens reala värde i förhållande till landets ekonomiska och faktiska utbildningsnivå är samma som förr, förtrycket får bara olika grader och former.  Förståndshandikappade som subjekt i sitt eget liv skymtar fortfarande långt borta i framtiden. Tidigare, för inte så länge sedan, har de använts som försökskaniner i medicinska experiment och numera har de blivit en arbetsmarknadsåtgärd för andra. Kommunens obstruering bildar ett diskursivt hinder för framkomlighet och kognitiv tillgänglighet. Hela området är en metodologisk felbedömning byggt på felaktiga grunder. Opinionsbildning i massmedia har varit under nollsträcket då det inte finns gedigna yrkesgrupper som för mentalt funktionshindrades talan. Abstract – EnglishMy main goal with this essay is to highlight the fact that the mentally disabled person’s position in relation to the surroundings has not improved in our society. The same institutionalisation that previously existed in the structure remains today. Further improvements and the better levels of equipment in the institutions only serve to mislead the public and even the politicians. The whole vocational branch is in the hands of non-specialist educated women, who in turn keep the status of the mentally disabled at a low level. The reproduction system and gender line is an impediment for the mentally disabled person’s position. Outdated training and institutions use different names, titles change without the persons involved undergoing any further training. Women change the gender of their title to a male gender upon promotion to managerial positions. In our society the mentally disabled lives on in invisible institutions, which have been created for a smoother and more flexible administration and even act as a dumping ground for the municipality’s surplus women and managers who are difficult to find a position for. The mentally disabled is a dark chapter in the history of the human race. They have been oppressed, exploited, discriminated against, chained and excluded; and yet the same clear atrocities are still exercised in today’s post-modern society. The real value of discrimination in relation to the economics of the country and actual educational level is the same as before, the oppression just takes different forms. The mentally disabled as a subject in their own life is just a glimmer in the distant future. Not too long ago they were used as guinea pigs in medical experiments and nowadays they are used as a labour market remedy for others. The municipality’s obtrusiveness creates discursive impediments, cognitive inapproachability and accessibility. The entire area is methodologically misjudged and is built on incorrect foundations. Public opinion in the mass media has been none existent as there has not been a genuine vocational group to plead the case of the mentally disabled. Nyckelord: anstaltsdiskurs, förståndshandikappade, byråkrati, sammanslagningar, daglig verksamhet, lågtprioriterade, hierarki, outbildade, missinriktat, subjektsposition Keywords: institutionalisation, mentally disabled, administration, non-specialist educated, subject.
 

Innehållsförteckning 1      Inledning. Fel! Bokmärket är inte definierat.1.1       Syfte. Fel! Bokmärket är inte definierat.1.2       Frågeställning. Fel! Bokmärket är inte definierat.1.3       Forskarposition. Fel! Bokmärket är inte definierat.2      Metod och dokumentmaterial Fel! Bokmärket är inte definierat.2.1       Metod. Fel! Bokmärket är inte definierat.2.2       Dokumentmaterial Fel! Bokmärket är inte definierat.2.2.1        Kvantitativa dokument Fel! Bokmärket är inte definierat.2.2.2        Kvalitativa dokument Fel! Bokmärket är inte definierat.3      Teori och diskurs. Fel! Bokmärket är inte definierat.3.1       Organisationsteori Fel! Bokmärket är inte definierat.3.2       Intersektionalitet Fel! Bokmärket är inte definierat.3.3       Diskursanalys. Fel! Bokmärket är inte definierat.4      Forskningsläge. Fel! Bokmärket är inte definierat.5      Presentation av en fallstudie. Fel! Bokmärket är inte definierat.5.1       Foucault och anstaltsdiskurs. Fel! Bokmärket är inte definierat.5.2       Granskning av maktstruktur- och personalutveckling. Fel! Bokmärket är inte definierat.5.3       Byråkratisk organisationsform.. Fel! Bokmärket är inte definierat.5.4       Personalen och ekonomi – Kritisk granskning av dokumentmaterialen. Fel! Bokmärket är inte definierat.5.4.1 Ekonomi Fel! Bokmärket är inte definierat.5.4.2 Platsannonser och utbildningar Fel! Bokmärket är inte definierat.5.4.3 Om tjästetillsättningar Fel! Bokmärket är inte definierat.6      Slutdiskussion. Fel! Bokmärket är inte definierat.7      Referenser Fel! Bokmärket är inte definierat.                        

1           Inledning

 Jag vill börja uppsatsen genom att berätta om mina bakomliggande erfarenheter kring min dotters förståndshandikapp och rörelsehinder. Uppsatsen har känslobetonad karaktär då jag även i övrigt länge har varit involverad i funktionshindrades frågor och jag har tagit aktiv del i debatter inom olika intresseorganisationer. Saker som jag har bemött har gett mig en helt annan bild av välfärden än den som målas upp i massmedier. Upptakten till denna uppsats är mina erfarenheter och tankegångar dels som förälder till min förståndshandikappade dotter och som föräldrakollega till andra i samma situation och dels som deltagare i samtal med många andra funktionshindrade. Jag vill inte påstå att jag kan hålla mig objektiv i mina värderingar och interpretationer, och jag är anhängare av tänkesättet att det inte finns någon objektiv kunskap utan att alla forskare är influerade av sin egen bakgrund.  De frågeställningar som gäller förståndshandikappade och allt kring detta problemfält har jag uppfattat som bortglömda och sekundära företeelser i samhället. I hela samhället även inom olika instanser för berörda personkretsar finns motstånd mot deras subjektsposition och de får verkligen inte de möjligheter och rättigheter som lagen gestaltar. Ibland finns strävan men kunskapen fattas, ibland finns kunskapen men makten att handla fattas. Myndigheterna har en enhetlig konsensus om hur förståndshandikappade ska behandlas, en lång tradition i myndighetsutövning och de har även dominerat hela arbetsmarknaden på detta område. Den ansiktslösa administrationen har tagit makten över förståndshandikappade, många gånger enbart i syfte att säkra sitt eget sysselsättningsläge.  Även som forskningsfält har detta område varit lågtprioriterat, det hörs knappt något alls om förståndshandikappades sak i medier. Det pratas om äldrevården och omsorgen som sådan men det nämns inte så mycket om hur förståndshandikappade har det. Även om lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, LSS, har funnits i tretton år, och även om kompletterande lagar har tillkommit under åren, så har det inte lyckats genomföra lagens föreskrift. Istället för att genomföra lagens förordning, till exempel den enskildes rätt till samverkan och medbestämmande (LSS § 5 – § 7), har byråkratin gjort sin framryckning inom området. Sådana organisationer är svåra att bekämpa och ifrågasätta och kritiken kan slå tillbaka mot de individer som inte vill foga sig. Det är knappt genomförbart för den enskilde att påverka sin situation och det är många gånger inte ens möjligt att komma till tals. Den enskilde pressas ner, de kritiska marginaliseras och medbestämmande bagatelliseras. Därför känns det orättvist att de intellektuella, de högskoleutbildade specialpedagogerna och även delvis Vuxenhabiliteringen har övergivit vuxna förståndshandikappade och de har lämnats helt i det kommunala maskineriet. Det finns mycket kunskaper i Sverige men kunskaperna har stannat i uppsatser, avhandlingar och andra vetenskapliga skriverier.  I kapitlet ”Forskningsläge” tar jag upp några forskningsresultat och jag undrar varför dessa kunskaper inte når målgrupperna. Jag riktar udden mot dessa högre lärosäten för att kunskapen har stannat där. Varför har man inte sett till att skapa kanaler för att överföra kunskaper till grupper som mest behöver det. Otillgänglighet till nyare kunskaper är ett hinder som är ödesdigert för vuxna förståndshandikappade. Många av dem har levt med sina föräldrar, gått en bra special- eller träningsskola, tagit aktiv del i vanliga daghem och fritidshem, fått mycket stimulans, värme och kärlek av sin omgivning. Man kan inte utan vidare acceptera, efter stor möda och stort besvär som många föräldrar har lagt ner på sina förståndshandikappade barn, att de går till mötes bakslag i vuxen ålder.  Tidigare låg huvudansvaret för förståndshandikappade på de medicinska, kliniska och vårdande instanserna men efter kommunaliseringen har det blivit mer och mer administratörer som har tagit över. Viktiga sakfrågor som LSS talar för har glömts bort och de bagatelliseras och betraktas som sekundära företeelser. Sådana viktiga sakfrågor kan jag ge exempel på i LSS 5 § (2005:125) att verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet och att målet ska vara att denna personkrets människor ska få leva som alla andra. I LSS 6 § (2005:125) står det att verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande i fråga om insatser som ges. Vidare att verksamheten måste vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter.  Dessa paragrafer bemöts ofta med motstånd och försvarsställning och med tolkningar som smular sönder lagens andemening. I budgeten finns inte medel för kvalitetsändamål och i de verksamhetsberättelser som jag bekantat mig med finns inte några metoder för samarbete. Jag har läst och analyserat kommunala dokument med min erfarenhetsgrund i bagaget, genom mina föräldraglasögon och genusperspektiv. Jag är naturligtvis influerad av min egen situation och mitt eget intresse och man kan knappt välja ett uppsatsämne som man inte brinner för.  Tjänstemännens arbete att administrera och budgetera tycks vara en funktion i sig och deras organisationsform är skräddarsydd för deras egna göromål. När man tittar på organisationsskisser och läser igenom verksamhetsberättelser så lyser förståndshandikappade med sin frånvaro. De är utanför den organisation som ursprungligen var tänkt att ha uppgiften att genomföra lagen. LSS 7 § (2005:125) ger förståndshandikappade goda levnadsvillkor och alla insatser bör samordnas och varaktighet garanteras. Men det finns inga styrmedel som till exempel vite, om kommunerna inte sköter sig. Det finns inte heller några fastare riktlinjer för verksamheten, utan kommunerna har stor spännvidd att tolka lagar, och fria händer att hantera denna sak utan kompetent yrkesfolk. I verkligheten finns knappt någonting som ens liknar lagtextens innebörd. Samordning uteblir och varaktighet är bortblåst bara om personalen har semester, sjukskrivningar eller föräldraledighet. Det fattas helt enkelt en hel yrkesgrupp att vända sig till. Jag har varit med om liknade situationer många gånger att när någon av personalen som till exempel spelar ett instrument går på mammaledighet så kan verksamheten vara utan instrumentalist hela mammaledighetsperioden ut. Lagen ger rättigheter, men tillämpningar och tolkningar av dessa lagar kan vara så snäva att förståndshandikappades rättsliga läge istället har blivit mer försvagat. Man hör ofta olika sparargument när man försöker ta upp viktiga saker för att föra utvecklingen vidare för förståndshandikappades del. Sådana argument används för ofta som medel att styra och ta makten över andra. Därför har jag tagit upp ekonomiska aspekter i min uppsats. Rent ekonomiskt skulle Sverige inte ha några hinder att leva upp till lagstiftningens krav, men det fattas kunskapskapital i de genomförande organen och på fältet. Jag har uppfattat att förståndshandikappade fyller en uppgift för personalen och cheferna. Samhället vill inte mot bättre vetande bistå förståndshandikappades livskvalitet då det skulle äga rum på bekostnad av anställda. Skulle förståndshandikappade verkligen få de goda levnadsvillkor som LSS står för, så skulle det vara strukturell katastrof för personalen. Många av dem skulle bli arbetslösa efter reformen och skulle med all säkerhet inte kunna hitta något annat jobb. Även arbetsrätten har spelat spratt på detta område och påverkat förståndshandikappades rättigheter negativt då kommunen har använt dessa tjänster som dumpningsställen för andra vård- och omsorgssektorer eller sista utväg till förvärvsarbete för lågutbildade kvinnor. Pedagogiken och den faktiska kompetensen har blivit lidande om de överhuvudtaget ens finns.  Jag betraktar berörda realiteter genusmedvetet i likhet med den postmoderna feministiska diskursen. När man beskriver genuslinjer blir det centralt att samtidigt beskriva maktordningen i olika organisationer och/eller i samhället. Benämningar används för olika människokategorier och de sätts i motsatsförhållande som inte alls har någon överensstämmelse med verkligheten. På detta sätt kan makthavare och det makthavande skiktet i samhället behålla makten genom att fortsätta upprätthålla dessa olika schablonbilder eller schablonbeskrivningar som i sin tur värderas positivt och negativt i maktens vägnar. I en sådan värdestruktur representerar utan tvekan allt positivt och framgångsrikt makthavare och de maktlösa tilldelas motsatta kvaliteter. Denna vetskap är kärnan i mitt tänkande, att den som har makten har den självklara positionen att vara subjekt i sitt liv och definiera sig själv och sina uppdrag med bekräftande termer. Medan den som blir maktlös och den som inte får vara med när besluten fattas blir objekt som problematiseras och beskrivs negativt eller som i de förståndshandikappades fall osynliggörs.  Genus betecknar ”socialt kön” i den postmoderna feministiska diskursen som använder begreppet som instrument för att komma närmare in på olika samhälleliga konstruktioner som betraktas t.ex. kvinnligt och manligt eller representativt för vissa folkgrupper eller personer med viss sexuell läggning eller funktionshinder. Genus i bemärkelsen socialt kön är enligt genusfeminismen en konstruktion som konstrueras genom socialiseringsprocesser i samhället. Det feministiska synsättet hävdar att genus och genuslinjer är mer avgörande än kön och könstillhörighet i sig när man forskar samhälleliga företeelser. I det genusmedvetna synsättet i den postmoderna feminismen, medverkar denna konstruktionskaraktär hela tiden. Ett genusperspektiv ger möjligheter att se olika fenomen från olika utgångspunkter och på det sättet komma till andra slutsatser än den traditionella forskningen. Genusforskningen synliggör missförhållanden och orättvisor i samhället men inte bara mellan könen utan även i förhållande till etnicitet, sexuell läggning, klasstillhörighet, ålder och funktionshinder. Genusordningen används inom genusteorin för att beskriva maktordningen mellan könen och de andra benämnda grupperingarna för att se och inse gömda maktstrukturer i olika sammanhang och hur makten marginaliserar de andra som inte tillhör deras domän. Genom att belysa olika invanda fenomen ur omvänt perspektiv kan man även framkalla nya förebilder och beteendemönster och genom att forska i dagens genuskonstruktioner kan vi även få verktyg att bryta dessa och på detta vis upptäcka mönster.  Jag är anhängare av ett mer individualistiskt synsätt på människan än vad den kommunala storskaliga lösningen kan erbjuda. Närhetsprincipen och korta beslutsvägar är ett tecken på bra kvalitet för mig, men jag påstår inte att alla förståndshandikappade eller deras anhöriga skulle finna mina ståndpunkter intressanta. Men jag kan hävda att förståndshandikappade inte får betraktas som formlösa fragment av människor som behandlas på ett sätt i samhällsmaskineriet som enbart är bekvämt för omgivningen. Jag efterlyser genom mina iakttagelser större frihet för individer och familjer att välja. Först när vi får jämförelsepunkter och valmöjligheter kan vi börja prata om genomförandet av LSS. Vi måste få välja och speciellt välja bort sådant som vi inte kan dela omdöme, värderingar och människosyn med. I den fria demokratin har även alla andra människor större möjligheter att välja sin livsstil; ingen kan t ex tvingas att vara medlem i en förening eller i ett parti som man inte kan dela grundvärderingar med. Tvångsanslutning i kommunens dagliga verksamhet som om man skulle vara brottsling omkullkastar hela välfärdsbegreppet som förespråkar frihet, jämlikhet, gemenskap och välstånd till alla. Kommunens DV blir mer likt ett fängelse i stället för en rättigheten enligt LSS. På samma sätt som alla andra måste förståndshandikappade och deras familjer få valmöjligheter. Man får inte heller ställa olika grupper och olika förståndshandikappade mot varandra utan man måste skapa lösningar som kan tillfredsställa och gynna alla.  

1.1         Syfte

Mitt grundläggande syfte med denna uppsats är att jag vill problematisera dessa mänskliga och lagliga rättigheter som har lagstiftats för förståndshandikappade och som inte kan förverkligas i kommunala organisationer. Även om uppsamlingsinstitutionerna har avskaffats för länge sedan så lever deras framtoning vidare i organisationsstrukturen. Nu har nyare mallar i samma anda skapats av interneringsanstalter som nyss avskaffades. De är mycket svårare att angripa då de är osynliga och ofta kamouflerade genom skriftliga beskrivningar av någonting annat än vad de i verkligheten är. Mitt analytiska syfte med denna uppsats är att jag genom kritisk granskning av offentliga dokument och dokumentanalys undersöker vilka bakomliggande orsaker det kan finnas i kommunen som brister att ge förståndshandikappade subjektposition. Dokumenten som jag analyserar har jag fått dels hemskickat från Daglig verksamhet i Hyllie stadsdelsförvaltning, SDF, i Malmö stad, dels via Internet på Malmö stads hemsida.[1] Jag vill med dokumentanalysens och de genusvetenskapliga teoriernas hjälp synliggöra problematiken som uppstår i förhållandet mellan beslutsfattare och förståndshandikappade och hur makten marginaliserar en grupp människor som inte kan tala för sig. Jag vill även belysa hur organisationsformen utestänger förståndshandikappade och hindrar deras möjligheter att leva fullt ut.  

1.2          Problemformulering

Institutionaliseringsprocess och anstaltsdiskurs är användbara begrepp även i våra dagar. Jag ser inte den historiska bakgrunden som en överstökad epok utan jag anser att allt som har funnits finns i olika modifierade former även i nutida samhällen. Historiebeskrivningen uppfattas ofta linjärt i vår kultur och många kanske tror att utvecklingen driver oss framåt mot större vetskap. Men så är inte fallet utan händelserna cirkulerar och nya former till samma fenomen skapas. Vi bör om och om igen ta ställning till vissa viktiga moralfilosofiska spörsmål och om och om igen erövra våra etiska spelregler i relation till den rådande diskursen. De historiska händelsernas uttrycksformer har oftast samma kännetecken även om samhället tillsynes har blivit helt annorlunda. Jag vill belysa ett sådant spörsmål som hålls i skymundan. Även om det finns lagstiftning och även om det finns kunskaper i vårt samhälle finns det inte tillräckliga yrkeskategorier och handlingskraftiga organisationer att driva dessa frågor. Detta forskningsområde faller in under ett större forskningsfält, välfärdsforskning, och jag har hittat många beröringspunkter för att knyta an mitt forskningsmaterial till vetenskapen. Genusvetenskapen har kvaliteter och instrument utöver den traditionella vetenskapen, så att man kan angripa den sortens fenomen som förståndshandikappades problem tillhör. Jag har sett hur samhället marginaliserar dessa maktlösa grupper som inte kan föra sin egen talan. Pengarna används på ett missinriktat sätt till helt andra saker. 

1.3         Frågeställning

Vilka konsekvenser ger den formalistiska organisationsstrukturen till förståndshandikappade och deras möjligheter att vara subjekt i sitt liv?  

1.4         Forskarposition

Enligt postmodern feminism bör vetenskapliga undersökningar inriktas på att undersöka hur sanningsspråken etableras. Vilka samband etablerar vilka typer av sanningar. Det finns inte någon objektiv kunskap utan subjekt/objekt relationen är dialektisk. Den som forskar har direkt eller indirekt sina egna intressen i forskningsprocessen. Den rationella objektiva kunskapen är maktkänslig konversation. Kunskapen är relativ då kunskapen är beroende på historiska faktorer och kunskapsproducenter. Enligt det postmoderna tänkesättet är kunskap makt och det saknar neutrala universella positioner. Man måste positionera forskningen för att på detta sätt få tillförlitligare resultat och stora generaliseringar och allomfattade teorier är inte möjliga i denna forskarstil.[2]  

2           Metod och dokumentmaterial

2.1         Metod

Som metod har jag använt fördjupad och kritisk undersökning av kommunala dokument som har inkluderat både kvantitativa och kvalitativa forskningsmaterial som jag har behandlat med hjälp av dokumentanalys. Dessa dokument har varit mitt arbetsmaterial och jag har bearbetat och kopplat samman granskningsresultaten och relaterat dem till genusvetenskapliga teorier och mina egna erfarenheter och iakttagelser.  

2.2         Dokumentmaterial

Dokumentmaterial från Malmö kommun är både kvantitativt och kvalitativt. Jag har delat dem i två olika grupper. 

2.2.1        Kvantitativa dokument

Organisationskiss Internet november 2005Underlag för detaljbudget, internbudget 2006Beräkningsunderlag för internbudget 2006Bokslut 2005, Daglig verksamhet totaltUnderlag för detaljbudget, internbudget 2006 från dagliga verksamheter Husie Hörna, Safirens resurscenter, Vintergatan och Södertorp.Bemanningsförteckning med löneuppgifter för DV, år 2000-2005Jag ville veta hur DVs ekonomi ser ut då jag ofta har fått höra att det inte finns pengar och att man måste spara. Men ekonomiavdelningen informerade mig att DV är en anslagsfinansierad verksamhet och budgeten är oftast i balans. Budgeten görs årligen enligt det underlag som varje enhet i denna sektion utarbetar. LSS-verksamhet, DV, har en helhetskalkyl 96 milj.kr år 2005 och 104,2 milj.kr år 2006 och årligen höjs beloppet något över den gällande inflationstakten. Jag fick detta dokument via e-postmeddelande och uppgifterna står även på Malmö kommuns webbsida. Det var utgångspunkten och jag har även fått mer detaljerade dokument som t ex ”Beräkningsunderlag för internbudget 2006”, som ger kunskaper om hur budgeteringen ser ut och även kopian av ”Bokslut 2005, Daglig verksamhet totalt”. Jag har även fått ”Underlag för detaljbudget, internbudget 2006” från fyra av tio dagliga verksamheter, Husie Hörna, Safirens resurscenter, Vintergatan och Södertorp.Jag har även granskat ”Bemanningsförteckning med löneuppgifter för Daglig Verksamhet åren 2000-2005”.  

2.2.2        Kvalitativa dokument

Platsannonser åren 2000-2006: ”Hyllie stadsdelsförvaltningen – ”Daglig Verksamhet enl. LSS”Chefernas utbildningsbakgrund inom Daglig Verksamhet + internutbildningar under år 2000-2005.Utdraget ur Kommunstyrelsens protokoll 2005-05-04: Protokoll § 163 D 542/2004Informationsmaterial från kommunen i form av utskick till anhöriga och boende och Svar på mina förfrågningar via e-post och brev.Kompetens- och arbetsbeskrivning för verksamhetspersonal i daglig verksamhet, e-post-meddelande från Malmö stad 2006-06-12 11:04Kvalitetsprogram för Daglig Verksamhet enl. LSSVärdegrund för arbete och relationer i Malmö stadVerksamhetsberättelser 2002 – 2004Kommunala meritförteckningar Chefernas utbildning, bakgrund inom Daglig verksamhetDokument om kommunens anställningsförfarande Internet DV-NYTT, informationsblad till personalen inom Daglig Verksamhet.[3] Jag har fått dokumentmaterial genom en nämndsekreterare som arbetar i Hyllie SDF administrativa enhet. Till en början var det svårt att få de uppgifter jag frågade efter då tjänstemän inte själva ville svara på frågorna om lön, tillsättningar, utbildningar och riktlinjer inom olika verksamheter. Jag har fått en del av de uppgifter jag efterfrågat men inte allt. Proceduren har varit långdragen och man måste formulera sig om och om igen för att hitta de rätta orden. Ibland har svårigheten varit att man inte har vetat eller kunnat ana att vissa dokument finns. Många saker har kommit fram först när man redan undersökt en hel del i den kommunala labyrinten då har forskningen fått ändra fokus under resans gång. Vissa preciseringar och kompletterande kunskaper som t ex hur cheferna rekryteras och vilka meriter de har eller varför vissa löneökningar är mycket större än inflationstakten och även större än kommunens egen uppskattning av inflationsförväntningar som gett effekt på lönesättningar, har jag inte fått svar på.

3            Teori och diskurs

Det har varit stor glädje till mig att göra bekantskap med genusvetenskapliga teorier och diskursanalys. Jag har haft stor nytta av dessa teorier när jag sökt förklaringar för vissa samhälleliga fenomen som var för mig till synes statiska och som har kamouflerats med många olika humanistiska fraser utan nämnvärt innehåll. Tjänstemän, politiker och även andra inblandade ville säkert så gärna se att de förskönade textramsorna i de kommunala organisationernas beskrivningar med de humana dygdernas högtravande ideal, skulle bli uppfyllt för bara att man nämner dem och skriver ner dem. Med teoriernas hjälp har jag kunnat angripa området genom organisationens egna beskrivningar om sig själva och den verkliga dokumenterade outputen som organisationen skapar.

3.1 Organisationsteori

Jag använder en genusvetenskaplig teoribildning inom organisationsvetenskapen som Anna Wahl, Charlotte Holgersson, Pia Höök, Sophie Linghag har använt. Dessa forskares forskningsområde har varit varuhusmiljö där männen nästan regelmässigt får de högsta posterna och kvinnorna får ligga lågt och laborera mellan karriär och barnafödande. Byråkratin är ett medel att ta makten över andra, att kontrollera andra, att ha kvar gamla strukturer och behålla underordning och överordning.[4] Jag har även använt Mats Alvessons och Yvonne Due Billings organisationsteorier med speciell hänsyn till maskulinitet och femininet i arbetslivet. Vi har olika kulturella och traditionella förväntningar på vad kvinnor ska göra och hur de ska göra det. Manligheten är normen i arbetslivet då alla betydelsefulla poster har varit och fortfarande är i manliga händer. Alla organisationer och myndigheter har socialt konstruerats i manliga termer och när kvinnorna kommer in i dem måste de anpassa sig till spelreglerna. Organisationerna vill inte förändras utan individerna ska anpassa sig.Ordet professionalism har avskräckande klang hos kvinnor som arbetar med vård- och omsorgsyrken, då man betraktar att man måste arbeta med sina känslor och med sig själv som privatperson även på arbetsplatsen. Expertis klingar mer som en manlig egenskap, en tekniker eller maskinist eller tuff ekonom i företagsledningen. Det är maskulina egenskaper som är svåra att förena med femininet. Med den här tankegången i bakgrunden är det, enligt mig, lättare för en outbildad eller lågutbildad kvinna att göra karriär i sådana slutna organisationer som kommunen. Då feminina egenskaper inte betraktas omfatta objektivitet, autonomi, hierarkism och broderskap så kommer deras positioner automatiskt att vara motsatta. Man tycker att omsorgsarbete bara behöver kvinnor som sådana då man felaktigt tror att de har omsorgsarbete i fingertopparna, konstitutivt. Det skulle förklara den stora skillnaden mellan männens och kvinnornas kompetenskrav på vissa områden och speciellt detta område som är mitt forskningsfält.[5] 

3.2 Intersektionalitet

Intersektionalitet är ett vetenskapligt begrepp som sätter fokus på hur makt påverkar och samverkar. Enligt intersektionalitets principer påverkar olika element varandra och maktstrukturen influerar maktmottagande grupper. Begreppet sätter i fokus olika sociala maktstrukturer som tangerar genus. Det är inte bara kön som avgör över- och underordning i samhället utan även klass, etnicitet, sexualitet, funktionshinder något att nämnas. Samhället har konstruerat skillnader mellan människor och härmed har dikterats hur makt konstitueras utifrån dessa skillnader.[6] På detta sätt skapar samhället beständig ojämlikhet som sociolog och historiker Charles Tilly har format till ett samhällsvetenskapligt begrepp. När man fokuserar enbart på vissa på grunden obetydliga skillnader som människorna själva inte kan göra så mycket åt, bärs orättvisor och ojämlikhet vidare genom historiens gång. Utsugning av underordnade grupper rör sig inte enbart klassnivån utan man kan inkludera även andra kategorier vars relationella konstruktioner skapar förutsättningar för ett organisatoriskt och ojämlikt samhällssystem. Teorin om intersektionella maktkonstruktion öppnar större vyer än bara produktionen av mervärdet i den marxistiska modellen. Konsekvensen av intersektionella synsättet är att man förenar fler relationer under förstorningsglaset. Enligt Tilly uppstår de relationella skillnader mellan kategoribaserade motsatspar – man/kvinna, svart/vit medborgare/utlänning eller muslim/jude, svart/vitt, man/kvinna, svensk/invandrare, funktionshindrad/normal osv. – som är bärare av organisatoriska maktstrukturer och som ger grogrunden för exkludering och underordning. Dessa relationer skildrar resursernas art, symboliska eller materiella, som implicerar konstruktioner av dessa kategoriella par. Dessa motsättningar försvinner inte av sig självt utan man måste medvetet handla för förändringen. För att kunna angripa och förändra ”beständig ojämlikhet” bör organisationsstrukturer rivas ner och skapa människovänligare strukturer. Det är bästa sättet att minska ojämlikheter i samhället. Denna teori har Tilly introducerat i sin bok ”Beständig ojämlikhet”[7] Tina Matson har i sin bok ”I viljan att göra det normala” tagit upp bl.a. hur kön skapas och värdesätts i ett behandlingshem när drogmissbrukare under sin vistelse rehabiliteras. De stereotypa könsrollerna kommer upp till ytan även om man på andra planet vill avskaffa dem. Man vill normalisera missbrukare så att de kan anpassa sig i samhället där de en gång blev sjuka. Den rådande heteronormen styr behandlingshemmets arbetsdelning och värderingar t ex att männen inte får ta urinprov av tjejerna, de får inte vistas ensamma med tjejerna i samma rum, de undviker kroppskontakter t ex när man tröstar eller visar glädje. På behandlingshemmet har redan i förväg dessa heteronormativa faktorer kalkylerats som kan bli problematiskt om tycke uppstår eller om parterna missuppfattar varandra samtidigt som man försöker få missbrukare lämna sitt missbruk får de en dos av samhällsmoral på köpet. Personalen delar ut tydliga föreställningar om vad kvinnor och män kan göra i mötet med kvinnorna som vårdas på institutionen. Arbetsordningen blir på detta sätt bärare av både den könsliga och sexuella strukturen.[8]  På samma sätt som i Tillys modell reproduceras beständig ojämlikhet genom att det alltid finns olika centrala medverkande grupperingar och mellan dem råder maktobalans. Tilly använder två centrala begrepp i sin ojämlikhetsanalys: exploatering och möjlighetsansamling. Möjlighetsansamling är en grupp som organiserar sig för att ta hand om och utnyttja resurser. Denna grupp hindrar andra grupper från tillträde t ex att göra egna interna osynliga lagar och regler som de utomstående andra inte kan förstå eller ta monopol över yrkesutövande. Möjlighetsansamling har makt att agera och även exploatera andra grupper som tvingas leva i beroendeförhållande gentemot dem. När maktkoncentration och maktobalans är så omfattande att det inte lönar sig göra motstånd eller ha demokratisk diskussion, vill de exploaterade grupper, enligt Tilly, börja efterlikna de makthavande grupperingarna. Man kopierar deras beteende, språkbruk och organisationsform och transporterar dem till nya områden. På detta sätt sprids möjlighetsansamlingens inställningar över allt och de genomsyrar hela samhället och nya grupper anpassar sig till denna ordning och blir nya möjlighetsansamlingar.[9] 

3.3 Diskursanalys

Diskursanalytikern som har tilltalat mig mest är Michel Foucault. Han hävdar att diskurs är ett bestämt sätt att tala om och förstå världen, enligt hans egna ord: ”Man kallar en mängd utsagor för (diskurs) i den mån de beror av samma diskursiva formation… den består av ett begränsat antal utsagor för vilka man kan definiera en mängd existensvillkor.”[10] Foucault var den som började med diskursanalysen. Han har utvecklat teori, begrepp och han har gjort empiriska undersökningar. Alla efterföljande diskursanalytiker har i någon mån varit influerade eller påverkade av honom. Han hävdar socialkonstruktivistiskt att kunskap inte bara är en reflex av verkligheten. Sanningen är en diskursiv konstruktion som i olika instanser anger sin egen syn på vad som är sant och vad som är falskt. Foucault belyser och medvetandegör dessa bakomliggande mekanismer och strukturer vilka som system har börjat fungera t.ex. som allmän handlingsplan eller levnadsmönster. Jag har haft mycket nytta av Foucaults synsätt när jag benat upp mitt forskningsmaterial. Det har utkristalliserat en diskurs som kommunen har skapat i sina driftsdokument men som knappt inte har någon verklighetsförankring. Med hjälp av ett diskursanalytiskt synsätt har jag hittat några viktiga beröringspunkter som inte harmoniserar med den uttalade referensramen i kommunen.[11]  Makten kan vara både givande och inskränkande och vems sanning gäller är bunden i maktförhållanden, de som bär den härskande diskusen kan diktera villkor till andra som har svagare diskurser. Enligt Foucault har makten spritts över olika sociala praktiker och i hans perspektiv har vi alla lika stor potential till maktpositionen. Foucault hävdar att makten är produktiv, makten konstruerar diskurser, kunskap, kropp och subjektivitet. Makten och dess diskursiva skapelser genomsyrar all mänsklig verksamhet. Foucault ser hoppfullt människans förhållande till makten, den är mer skapande nätverk än destruktivt medel för förtryck. Genom makten skapas vår sociala omvärld och objekt skiljs åt. Det i sin tur leder till att objekten inringas och deras förhållande till varandra fastslås. Makthavarna kan bestämma vilka kunskaper, vilka möjligheter eller vilka ekonomiska ramar använts i det sociala rummet och det kan uteslutas allt annat. Foucault binder makten i den diskurs som är följden av den kunskap som använts för att de uteslutna kunskaperna kommer inte fram. Således kan regelverket i vissa fall vara så snävt att även motståndarsidans åsikter låter identiska och repetitiva. [12] Foucaults diskursiva makt utövas att olika viljor som begränsar varandra, konkurrerar med varandra och uttrycker meningar. Små diskurser är en del av en större mer övergripande diskurs som upprätthåller och formar maktspelet. Diskurser är ett maktinstrument som gör gällande metoder hur samhället styrs och vilka ledare väljs. [13]  Foucaults förhållande till makt och kunskap får konsekvenser för synen på sanning. Han menar att sanning i sig inte är någon fastspikad enhet som gäller alltid och alla utan sanning diskursiv. Sanning skapas av intressenter inom diskursen och man kan inte komma utanför diskursen och betrakta sig själv eller tala från en position utanför diskursen. Foucault i sin genologiska fas kopplar ihop makt och sanning så att ”sanning” ses som inlagring inom maktens produkt.[14]  Foucault har även format grunden för diskursanalysens subjektuppfattning. Det betyder att på samma sätt som makten skapas i diskurser så skapas där även subjektpositioner. Det vem får vara subjekt i sitt förhållande för omgivningen är inte någon suverän eller autonom intresse, som fortfarande är den gängse västliga uppfattningen. Foucault hävdar att subjekt är decentrerat, vilket betyder att subjektet inte är sin egen grund. Foucaults lärare Louis Althusser säger att man blir ideologisk subjekt genom interpellationsprocessen där diskurserna tilltalar individen som subjekt. Det är en sorts mellan mänsklig spel som resulterar till att subjekt utpekas. Althusser uppfattar interpellationsprocessen som ett muntligt anrop eller som en visselsignal som man inte kan värja sig mot. Det är ett förhållande mellan subjektifiering (att diskursen alstrar positioner) och subjektion (att individen accepterar sin egen position inom diskursen).[15] Althussers determinism har kritiserats senare av Stuart Hall, Gramsci, Morley.Individerna har handlingsutrymme eller subjektivhets agency har betydelse i sammanhanget. Gramscis hegemoniteori gick ut på att människorna får en grad av agency i de processer vari alstring av betydelse inträffar. Morleys kritik går ett steg längre och han är anhängare till tanken att den dominerande ideologin har underskattat individernas förmåga att göra motstånd men med förbehåll att man tar hänsyn till diskursiva begränsningar för betydelseproduktionen. I denna fråga råder enighet inom diskursanalysen och diskursanalytikerna hävdar att mottagarnas tolkningar sätter gränser för hur budskapet förankras. Samma budskap kan förstås på många olika sätt beroende vad folk har i bagaget. Enligt Hall är mottagare i stånd att koda budskapet med andra koder än vad sändaren menade.  Foucaults monolitiska syn på kunskapsregimer ersätts mer pluralistiska sättet att se på verkligheten där flera diskurser konkurrerar med varandra. Därmed är subjektpositioner inte heller så enkla då dessa olika diskurser ger individerna olika, kanske även motstridiga positioner. Alla dessa angreppssätten har en uppfattning subjektet är decentrerat, alltså att det skapas i diskurser. Därför sätter de konstitutionen av subjektet, subjektets uppbyggnad, i fokus för den konkreta analysen.[16] Diskursanalysens generella syfte är inte att göra distinktionen mellan sant och falskt utan man undersöker olika hållningssätt i olika sammanhang. Diskursanalysen undersöker språkliga konstruktioner och vilken funktion de fyller i systemet. Men språket i sig är inte intressant i helheten utan vilka konsekvenser det ger till omgivningen. Det vilka blir drabbade av vilken diskurs och vilka får vara subjekt och vilka betraktas som objekt till insatser är intressant i uppsatsens sammanhang. Diskurser är undflyende, de modifieras och forskningen i sig kan skapa ostabilhet och påverka dem på olika sätt. Jag vill även betona att det inte finns något exakt resultat som alla forskare skulle komma fram till utan diskursanalysens karaktär är diffus. Det ligger mycket vad man annars har i bagaget och vilka saker man fokuserar på.

4           Forskningsläge

Detta ämne tillhör ett större system som kallas välfärdsforskning. Det finns avhandlingar som handlar om välfärdstater men jag har inte hittat några avhandlingar som hade denna speciella inriktning mot kommunala dagliga verksamheter för förståndshandikappades. Jag har plockat upp vissa forskare och deras texter som handlar om funktionshindrades vardag och deras möte med kommun och landsting.Helena Bergman, Avhandling Att uppfostra till föräldraskap Barnavårdsmän, genuspolitik och välfärdsstat 1900-1950, Stockholm 2003.Avhandlingen har gett mig tankar och kunskaper kring det sociala systemets födelse och genusperspektiv på hur kvinnor och män har haft och fortfarande har olika kompetensområden att förvalta. Barnavårdsmännens framväxt växte fram från frivillighetsarbete. Det var några som hade tjänster och som utbildade frivilliga till detta arbete. Frivilliga människornas välvilja kunde generera odräglig plåga för många par som hade gemensamma barn men som inte var gifta. Denna samhälleliga ingenjörskonst kunde till och med tvinga människor att gifta sig för att slippa barnavårdsmannen. Hela kompositionen hade i ett ”ovanifrån-perspektiv” som heter.Bergman tar även upp kvinnans underordnade ställning i samhället och hur lätt det var för en kvinna att hamna i kollisionskurs med myndigheterna. Denna beskrivning från 1900-talets första hälft när den svenska välfärdsstaten började växa fram ger mig upphov att dra paralleller med vår egen tid hundra år senare. Ur min synvinkel är det viktigt att betona denna svåra relation som uppstår mellan kvinnor och denna konstruktion välfärdsstaten. Genusforskning på 80-talet har problematiserat välfärdstatens förhållande till kvinnor som kan vara både vänligt och fientligt. Välfärdsstaten har gett kvinnor ökade rättigheter till arbete t. ex i form av kommunala tjänster och kommunens trygga arbetsvillkor. Men samtidigt har man skapat ett genussystem som lättsamt tvingar kvinnorna till den kommunala domänen och ger större utrymme till männen att härska näringslivet. Dessa handlingsutrymmen är påtagliga även i dag och kommunala tjänster inom vård- och omsorg är kvinnodominerade arbetsplatser. Staten har alltid tillvaratagit mer männens än kvinnornas intressen. Kvinnornas arbetsområden spelar underordnad roll och kvinnorna som gynnas av statliga och kommunala tjänster kan undertrycka kvinnorna som är utanför dessa instanser. Kommunala kvinnotjänster har anor att kontrollera och övervaka andra kvinnor. Dessa ingredienser syns tydligt även i dag och den faktiska professionalismen som kvinnotjänsterna syftar på spelar mindre roll.[17]Mats Börjesson, professor i sociologi Institutionen för Samhälls- och Beteendevetenskap vid Mälardalens Högskola. Börjessons forskningsinriktning är vad som kan betraktas som normalitet i samhället. Vilka fenomen är önskvärda och vilka vill man helst skuffa undan. Genom många olika trådar som t.ex. psykiatri och rättspsykiatri, skola och barn- och ungdomspsykiatri, socialt arbete och vuxenutbildning har Börjesson kunnat knyta samman sin forskning om normalitet. Han har kretsat kring definitioner, klassifikationer och organisatoriska förutsättningar för sin sak. Min uppsats har blivit influerad av hans teoretiska och metodologiska forskning och hans utgångspunkter i social konstruktionism och diskursanalys.[18][19]

Öie Umb-Carlsson, Avhandling: Personer med utvecklingsstörning ses som könsneutrala. Titel: Living Conditions of People with Intellectual Disabilities

Õie Umb-Carlsson

”Under andra hälften av 1900-talet har stora förändringar i lagstiftningar och riktlinjer som rör personer med utvecklingsstörning genomförts. Institutionerna har avvecklats och socialpolitiska åtgärder har inriktats på ökad delaktighet och tillgänglighet. Man har betonat medborgarskap och normalisering och eftersträvat jämlikhet i levnadsförhållanden. Men hur har det gått? Med hjälp av statistiska data, enkäter, patientjournaler och medicinska undersökningar har Õie Umb-Carlsson undersökt levnadsförhållanden och hälsa hos utvecklingsstörda personer i Uppsala län födda 1959-1974. Levnadsförhållanden har jämförts med övriga befolkningen i samma ålder.” Resultaten visar att det finns tydliga skillnader i levnadsförhållanden, särskilt när det gäller arbete och socialt liv. Personer med utvecklingsstörning försörjde sig inte genom arbete utan hade sin främsta inkomst via socialförsäkringssystemet (förtidspension, handikappersättning). De levde också ett mer begränsat socialt liv och umgicks mest med anhöriga och personal. Graden av utvecklingsstörning och ålder hade mycket liten betydelse för levnadsförhållandena inom gruppen. Skillnaden mellan könen var liten jämfört med befolkningen. Resultatet tyder på att personer med utvecklingsstörning sågs som könsneutrala personer och inte som kvinnor och män med individuella preferenser och behov, säger Õie Umb-Carlsson. [20]Marina Larsson Avhandling: Omgivningens stora betydelse för personer med funktionshinder Titel: Living with physical disability – experiences of the rehabilitation process, occupations and participation in everyday life. ”Omgivningen snarare än bakgrundsfaktorer och grad av funktionsnedsättning är av betydelse för funktionshindrades delaktighet i samhällslivet. Det framgår av den avhandling som Maria Larsson Lund försvarar vid Umeå universitet den 8 oktober.”Den omgivande sociala miljön — attityder, lagar, riktlinjer, tillgång till hjälpinsatser och hur de ges — är viktigast för de funktionshindrades möjligheter till och upplevelse av aktiviteter i sina dagliga liv, t.ex. personlig omvårdnad, hushållsgöromål och fritidsintressen. Tillgången till stöd från andra i dessa aktiviteter var mer betydelsefull för att kunna förutsäga problem med delaktigheten i samhällslivet än personliga faktorer och sådana som har med sjukdomen eller skadan att göra. Det är därför viktigt att uppmärksamma samspelet mellan den funktionshindrade och personer i dennes närhet, och att också inbegripa den vidare miljön för att möjliggöra aktivitet och delaktighet.
Vad gäller samhällets insatser var den individuella planeringen av rehabiliteringsinsatser på sjukhus inte anpassad till patienternas varierande önskemål om att delta. Sett över tiden var rehabiliteringsinsatserna inte heller tillräckligt anpassade till patienternas föränderliga behov under rehabiliteringsprocessen. Möjligheten för personer med fysiska funktionshinder att vid valfri tidpunkt vara engagerade i för dem betydelsefulla aktiviteter på det sätt de vill, är av stor betydelse för hur de upplever sitt funktionshinder. Det framkom t.ex. att funktionshindrade som behövde hjälp av andra trots det upplevde sig som oberoende och självständiga om den hjälp de fick var tillräcklig. När det sätt på vilket de utövade aktiviteter förändrades i och med att de blev funktionshindrade — genom hjälpmedel, bostadsanpassningar och personalinsatser — förändrades också hemmets betydelse för dem. Några upplevde inte längre sitt hem som sitt när de inte kunde vara engagerade i aktiviteter på samma sätt som tidigare. Avhandlingen baseras på fyra intervjustudier och en enkätstudie. Dessa kunskaper har betydelse för planering och utformning av rehabiliteringsinsatser, både på individnivå och samhällsnivå.Maria Larsson Lund är uppvuxen i Överkalix och numera bosatt i Boden, där hon arbetar vid avdelningen för arbetsterapi, Institutionen för hälsovetenskap, Luleå tekniska universitet.
Avhandlingen läggs fram vid Inst. för samhällsmedicin och rehabilitering, enheten för arbetsterapi, och har titeln Living with physical disability – experiences of the rehabilitation process, occupations and participation in everyday life. Svensk titel: Att leva med fysikt funktionshinder- erfarenheter av rehabiliteringsprocessen, aktiviteter och delaktighet i dagligt liv.[21]  Ann-Mari Sellerberg Professor i sociologi vid Lunds universitet”Det är så jädra tråkigt att man alltid skall behöva bråka”Om kamptolkningar av tillgången till vård och rehabiliteringSellerberg har undersökt vård och rehabilitering och jag hittar likheter från hennes forskningsresultat till mitt område. Hon beskriver situationen så, att man måste kämpa, vara medveten och kunnig. Man måste även kunna presentera sin sak på rätt sätt, man måste kunna ställa de rätta frågorna och veta vilka olika valmöjligheter som skulle finnas. Ett slags kampförhållande skapas och social bakgrund har betydelse för vem eller vilka som tar fasta på kampen mot myndigheterna.[22]   Sellerberg, Ann-Mari, Kvinnor på den svenska arbetsmarksnaden under 1900-talet. En sociologisk analys av kvinnornas underordnade position i arbetslivet, Sellerberg har varit viktig för mig inte minst med sitt resonemang om kvinnans underordnade läge i välfärdsystemets arbetsmarknad. Kvinnorna har använts mer som reservarmé som lätt kan plockas upp från arbetsmarknaden bara för att senare plocka tillbaks dem till något annat lågtprioriterat arbetsområde. Sellerberg upplyser även om hur stratifieringsprocessen har vuxit upp från differentieringen. Kvinnorna har i stora hela haft ett sådant förhållande till arbetsmarknaden att deras yrkeskunnande inte har haft prioritet utan de har kunnat flyttas hit och dit beroende på var arbetet finns.[23] Det kan tänkas ge efterverkan och upprepning även i vår tid då de traditionellt kvinnliga områdena har mycket låga utbildningskrav. De utbildningar som ges har fortfarande för bred botten för att man lätt ska kunna flytta från det ena arbetsområdet till det andra. Kvinnorna är välfärdens bruksmänniskor som täpper till det kvantitativa behovet utan att någon gång ställa kvalitativa krav.Anledningen till att jag har tagit upp kvinnans dåliga arbetsmarknadsläge är att mentalt funktionshindrade med sitt kvinnliga genus i bagaget är bundna, utsatta och tvingade att vara fångar i ett litet förvaringsutrymme bakom lågprioriterade kvinnor utan tillgång till yrkesmässig makt.    Katarina Jacobsson, Retoriska strider en sociologisk avhandling”Inom många samhällsområden – t ex skola, vård och näringsliv – finns uppfattningar som blivit så allmänt vedertagna att de betraktas som sanningar; som objektiv kunskap. Ett fixt och färdigt sätt att prata – en diskurs – har etablerats. En sådan diskurs framhåller en viss version på bekostnad av andra. Den beskrivande makten är sålunda åtråvärd; sanningar utmanas kontinuerligt och ersättibland av nya. Därför är retoriska strider ett grundläggande inslag i såväl vardagsliv som offentlig debatt.”[24]

5           Presentation av en fallstudie

5.1         Foucault och anstaltsdiskurs

Jag har läst ”Vansinnes historia” och ”Övervakning och straff” av Mickael Foucault. Han har forskat om hur anstalterna skapades i Paris på 1600-talet och hur alla de människor spärrades in som inte uppfyllde snäva kriterier på hur en människa ska se ut och hur en människa ska vara. Compella intrate, den stora inspärrningen ägde rum även på andra ställen i Frankrike och detta fenomen har spridit sig till andra europeiska länder. Människorna fängslades helt på godtyckliga grunder, arresteringsorder och frihetsberövande med tvångsmetoder utövades utan något som helst lagligt förfarande. Fattiga, arbetslösa straffångar och de som Foucault kalla vanvettiga samlades i interneringsanstalter. Denna tradition har fortsatt i modifierade former ända till våra dagar.[25]  Under begreppet ”vanvettig” placerades även förståndshandikappade. Mänskligheten har tagit detta felsteg och trott att de är mentalt sjuka och satt dem i samma institutioner. Denna föreställning lever vidare även idag i vissa former. Mitt forskningsfält har varit Daglig verksamhet, DV, för förståndshandikappade som har samordnats av Hyllie SDF, i Malmö stad. I slutet av 1900-talet och nu under 2000-talet har många förändringar ägt rum inom detta område. Inriktningen eller meningen har varit att gå från den storskaliga interneringspolitiken och att komma närmare småskaliga lösningar och vidare att ge individen mer makt att bestämma. Men man har inte kunnat uppfylla denna norm utan effekten av otaliga omorganisationer har blivit delvis den motsatta. Även om dessa gammalmodiga anstalter har avskaffats lever den forna mentaliteten i sin dolda form kvar.  Numera finns mindre enheter och olika inriktningar för olika funktionshinder och förståndshandikapp, men även om det finns tillsynes många valmöjligheter så ger det inte så stora hoppningar efter närmare granskning . Numera finns ganska moderna och trivsamma lokaler men interneringstänkandet har följt med de anställda dit . Det mänskliga tänkandet har inte hunnit i kapp och man ser så småningom stora kunskapsmässiga brister både hos personal och hos ansvariga chefer. Man har nu ändrat det yttre utan att bearbeta det inre, som ger riktlinjer för handlingen.  Jag hävdar att den av Foucault beskrivna anstaltsdiskursen lever i osynlig form och man har skapat likadana institutioner men i annan form än förr. Dessa osynliga institutioner som t ex Daglig verksamhet i Malmö stad är i sak lika grymma i vårt mått som interneringsanstalterna på 1600-talet. När man tar hänsyn till att vi alla har fått bättre levnadsvillkor och att vi har mycket mer kunskaper så kan jag påstå att det reala värdet mellan 1600-talets Frankrike och 2000-talets Malmö krymper drastiskt. Samma principer tillämpas nu som då för förståndshandikappade t ex ovanifrån dikterade strikta former som tidsschema, införandet av tidsrytmer, obligatoriska arbetsuppgifter, regelbundet återkommande förlopp (schema) och öppettider. De som lever vidare i vår dag har ursprunget i klosterlivet och senare inom industrin. Även handlingens utformning i tiden kommer från 1700-talets militär, påtvingat utifrån kommande obligatorisk rytm, ett analogiskt-kronologiskt beteendeschema som förståndshandikappade kyniskt pressas.[26]  Förståndshandikappades subjekt relation i förhållandet till deras omgivning fråntas på samma självklara sätt i dag som förr. När personalens och chefernas utbildning är bristande eller när de inte har någon lämplig utbildning alls uteblir medveten planering och tillgängligheten till kunskaper blir blockerad. Även målbilden blir diffus och de gamla traditionerna modifieras om och dessa osynliga interneringsanstalterna som DV skapas. Dessa osynliga institutioner är mycket svårare att angripa än 1600-talets riktiga interneringsanstalter, då hela besittningen är svävande på något sätt. Jag menar att de beskrivningar som kommunen ger ut om sin verksamhet inte motsvarar den verklighet som de refererar till. Mellan samhällets strävan och den kommunala diskursen finns ett luftrum som gör bilden ologisk och bräckt. Medvetenheten att komma från det förflutna strålar med sin frånvaro och det finns inte tillräckligt många som kunde kräva förändring utan att tala om ett helt nytt alternativ.  Dessutom arbetar myndigheter under offentlighetsprincipen som har skapat så mycket förtroende hos samhällsmedborgare att man inte riktigt kan misstänka att de skulle göra något destruktivt och felaktigt. Folk litar fullt på dessa instanser och folk har blivit vana vid att myndigheterna ordnar saker åt dem. Men strukturerna i DV som organisation är sliriga och korrumperade t ex många beskrivningar som kommunen kan visa utåt korrelerar inte med verkligheten. Begreppen som används är suddiga och de kontrasterar missvisande. Under den tunna ytan av svängningar av ord gapar denna gammalmodiga anstaltsdiskurs som Foucault beskriver. Organisationsformen som social konstruktion konstituerar diskursen. Tjänstemän och chefer är aktörer i organisationens händer och de kan inte även om de skulle inse felaktigheter ändra sin organisation och sitt arbetssätt. Även det gammalmodiga skråväsendet har hållit sitt huvud uppe under planeringsfasen då dessa personkretsar som berörs är totalt beroende av samma chefer. Det går inte byta verksamhet då alla verksamheter är nästan likadana och lyder under Lena Nyström. Vill man ha något annat så får man flytta till en annan kommun eller vara utanför den viktiga lagliga rättigheten att ha en daglig verksamhet. I Foucaults beskrivning om manufakturen (La Manufacture des Gobelin) i 1600-talets Frankrike där lärlingarna var totalt beroende av sin läromästare hade precis samma struktur som dagens DV i 2000-talets Malmö.[27] På 1990-talet avskaffades de gamla stora dagcentren där alla förståndshandikappade var sammanslagna oavsett vad de hade för förståndshandikapp eller diagnos. Det hände som en följd av omsorgslagen från 1986. Men i Malmö kunde lagen uppfyllas i sin helhet först 2004. De stora dagcentren flyttades till nyare lokaler och små enheter skapades för olika målgrupper.[28] Den gamla beteckningen byttes ut och Dagcenter började kallas Daglig verksamhet som har en något mer estetisk klang. Denna nydanade Daglig verksamhet i sig var en egen liten självstyrande enhet men 2003 inkluderades den i Arbete & Integration i Hyllie SDF och dessa små enheter som nyss formades, slukades igen under en storskalig administration. Denna omorganisering eller sociala interversionen har förintat den idé som skapandet av mindre enheter ursprungligen hade, nämligen att ge mer makt till individer och mer självbestämmande till de enskilda, vilket LSS förordar.  Det tog nästan 30 år efter omsorgslagstiftningen innan Malmö stad kunde rätta sig efter denna lag och omedelbart efter det slog pendeln 30-40 år tillbaks till 1900-talet. Förklaringen till det kan möjligen vara att personalen och cheferna inte har haft tillgänglighet till nyare kunskaper och därmed har de inte kunnat bilda någon annan framtidsvision än interneringen; de gamla anstalterna och vårdhemmen som förebild. Man vet fortfarande inte ens vad förståndshandikappade ska kallas, ibland är de utvecklingsstörda eller gravt handikappade ibland brukare, gäster, kunder och till och med ”personer”. När alla stora institutioner har avskaffats och lagtexten ger mer utrymme till individualitet så har Malmö stad valt att under 2000-talet börja koncentrera igen. I denna presentation benar jag upp dokumentmaterial som berör organisation, administration och personalfrågor som jag har förtydligat i avsnittet som behandlar ”Metod och dokumentmaterial”. Jag har granskat huruvida organisationsform, ekonomi och anställdas kompetens har motsvarighet i verkligheten där de borde vara förankrade. Dokumentanalysen ger möjligheter att komma bakom kommunens offentliga beskrivningar om sig själv och att se dessa saker ur andra synvinklar. Den vardagliga verklighet som råder för funktionshindrades behov är inte besvarad av kommunens idealiserade föresatser. Den hegemoniska kommunala diskursen har tagit överhanden och subjektpositionen har tilldelats bara dem som arbetar inom kommunala organisationer. Den kommunala diskursen har tagit överhanden och den hegemoniska interventionen har ägt rum. ”Subjektpositionen som inte befinner sig i synlig konflikt med andra positioner är resultatet av hegemoniska processer… – ett resultat av att alternativa möjligheter har uteslutits och en bestämd diskurs framstår som objektivt sanna.”[29] Dessa hegemoniska processer som har plattat till förståndshandikappade och deras anhöriga och lagliga representanter har varit så effektiva att ingen utom vederbörande protesterar i form av anmälningar eller andra skrivelser. Det enda som får komma ut i friska luften är lovprisande kommentaren om personal, chefer och verksamhet.  Organisationens entydighet och kontingent existens känner sig hotad av alternativa lösningar och inget påtagligt samarbete med funktionshindrade har ägt rum även om LSS har just denna speciella sak i fokus. Man har för det mesta tystat deras röst och kompetens. Missnöjet leder ytterst sällan om alls någonvart och mentalt funktionshindrade har allt mindre marginaler att hävda sig. Siv Fahlgren och Lena Sawyer resonerar i sin artikel ”Maktrelationer och normaliseringsprocesser i välfärdsstaten” att insatserna som samhället skapar fokuserar på individen som bärare av problem i stället för att fokusera på organisatoriska faktorer och samhället.[6] I denna artikel handlar det om invandrarkvinnor som underkastas olika projekt för att anpassa sig till västvärlden och i mitt fall är det förståndshandikappade. Deras liv och personlighet problematiseras och de måste normaliseras till ett samhälle som inte vill ändra sina egna principer utan de förståndshandikappade fållas in i ett mönster som mest liknar det normala.  Principiella uteslutningar av förståndshandikappade till andra möjligheter i det dagliga livet bevisar hur maktfullkomliga tjänstemän och politiker har konstruerat det sociala rummet. Kraften att mobilisera den hegemoniska sociala interventionen fungerar som ett undertryckande instrument för redan existerande möjligheter.[7] Jag vill genom min dokumentanalys visa att det finns en personalgrupp med chefer som håller på med någonting annat än vad de påstår sig hålla på med nämligen att vara LSS verksamhet. Jag vill avslöja den struktur som omöjliggör all strävan till förändring och förbättring.

5.2         Granskning av maktstruktur- och personalutveckling

Nästan alla grupper av förståndshandikappade är väsensskilda vilket i sin tur kräver olika kunskaper och olika expertis. Alla individer inom grupperna är helt olika och de kommer med sina specifika behov och med sina olika sociala relationer. Men gemensamt för dem är att de nu än en gång har slumpats in i en storskalighet under Arbete & Integration i Hyllie SDF. Denna speciella placering är ett ögonblick som i sitt oförnuft har motstycke i historieböckerna, som Foucault kanske kunde uttrycka om saken. Denna konstruktion inom Arbete & Integration som sådan visar hur lite kommunen har engagerat sig i att ta reda på vilka de faktiska behoven är. Vad menas med integration eller den nyare varianten integrering och vad syftar ordet ”arbete” på i sammanhanget? Hur har detta politiska beslut motiverats? Vad var tänkt?Jag kan göra jämförelsen med Foucaults beskrivningar av liknande historiska händelser att det rör sig om ett politiskt medvetande snarare än ett filantropiskt. ”Att de vansinniga gradvis isolerades, att de vansinnigas monotoni uppdelas i rudimentära undergrupperingar – inget medicinskt framsteg, inget humanitärt närmande är orsaken till detta. Det är själva grunden till interneringen som föder fenomenet…”[8]Då var det interneringen som var nyckelordet och alla grupper blandades ihop. I stället för internering används och missbrukas nu begreppet integrering, som betyder att föra något samman till en helhet eller att föra något till en helhet. Man vill föra förståndshandikappade in i vanliga miljöer och göra dem till en del av helheten, som om det fanns någon odelbar helhet. Men hela begreppet och sättet att genomföra detta ideologiska incident bär med sig egendomliga logiska implikationer. En sådan felbedömning är att förståndshandikappade måste föras tillsamman med andra av någon som inte tillhör dem. Denna tankegång kan härledas från att det finns några sådana privilegierade som redan skulle finnas någonstans och som redan är förenade. Sådant resonemang känns vettlöst då vi alla redan är integrerade i världen vi lever i. Det är en självklarhet på det generella planet. Integreringens – detta meningslösa begrepp – mening har kanske poängen att man har tänkt sträva efter det vanliga eller positiva i tillvaron. I mitt forskningsfall har Daglig verksamhet inte tillämpat några vanliga integreringskategorier som t ex fysisk, funktionell, social, och samhällsmässig utan de förståndshandikappade som har assistans har tillgång enbart till lokaler som kommunen har hyrt speciellt för denna verksamhet. För övrigt lever de mer segregerat än någon gång tidigare.[9] Man kan dra paralleller med Foucaults historiska beskrivningar för att lättare förstå hur även dagens kommuner faller i samma mönster och att förståndshandikappade har blivit ett föremål för en alldeles särskild, avgränsad verksamhet men utan kännedom om den faktiska kunskapen på detta område.[10]  Enhetschefsposten tillsattes i januari 2003 via internrekryteringen vilket betyder att tjänsten inte annonserades ut.[11] Därför finns det inte någon platsannons att gå till för att kontrollera vilka arbetsuppgifter enhetschefen har och vilka kvalifikationer som krävs. Internrekrytering innebär att arbetsgivaren anser att en person inom den egna organisationen har den kompetens och lämplighet som krävs för en specifik tjänst. Beslutet har enligt Malmö stad fattats med facklig medverkan. Kommunen betonar vidare att det är helt lagligt och kommunen strävar efter denna praxis. Malmö stads policy, enligt nämndsekreteraren, förordnar att rekryteringen ska ske internt genom förutseende kompetens.[12]  Men tidigare när jag frågade detta skrev enhetschefen som alltså själv hade interrekryterats att annonseringen till tillsvidare tjänster sker på Malmö stads hemsida eller i Platsnytt. Vidare att man kan se kvalifikationer på platsannonserna och att det dessutom finns utrymme att kräva speciella kvalifikationer till specifika tjänster.[13] Men jag hittade inte platsannonsen för enhetschefsposten, ingen har kunnat framföra vilka kompetenskraven var och vilka arbetsuppgifter enhetschefen har. Malmö stad påstår sig inte ha några skyldigheter att föra någon förteckning över alla anställdas arbetsuppgifter och att kommunen inte är skyldig att upprätta ett sådant dokument på enskilds begäran.[14] Efter vidare forskning har jag fått veta att verksamhetschefen som leder Arbete & Integrering självrådigt har valt denna enhetschef. Vill man veta vilka är denna enhetschefs arbetsuppgifter så jag hänvisas till annonser som gäller sektionschefer då arbetsuppgifterna är likartade.[15] Den hegemoniska interventionen har möjliggjorts genom turbulensen under omorganiseringsprocessen. Daglig verksamhets interna praxis sker utan demokratiska medel. Man kan genom antidemokratiska medel och interna anställningsförfaranden utestänga personal med högre utbildning eller ge dem underordnad roll i organisationen. Denna misskreditering har inte lett till uppenbara protester utan till flera uppsägningar eller avhopp.[16]  Sektionscheferna är närmast enhetschefen när man går neråt i hierarkin och de är tio till antalet. Deras arbetsuppgifter liknar den närmaste överordnades, enligt nämndsekreteraren. Det finns ingen klar arbetsfördelningen mellan olika chefsnivåer och därför vet man inte vem man ska vända sig till. Sektionscheferna ansvarar för personal, budget, arbetsmiljö och verksamhetsutveckling men det gör även enhetschefen. I platsannonser står det att kvalifikationer är lämplig högskoleutbildning, erfarenhet av arbetsledning, förmåga att tillvarata och utveckla medarbetarnas kompetens. Men det finns på chefsposterna personer som inte har ens studentexamen. Man sätter även stor vikt vid ”personlig lämplighet”. Denna utsaga i varje platsannons ger ytterligare spännvidd att utöva gunstlingssystem.  Samordning och sammanslagningar ägde rum på 2003-talet när denna hegemoniska intervention började och bevekelsegrunden har enbart varit att organisationen vill uppnå ekonomisk effektivisering. Det var oroliga tider även vid rekryteringen av nya sektionschefer. Fem nya chefsbyråkrater verkställdes istället för dem som hoppade av på grund av omorganiseringen. Det betyder att hälften av sektionscheferna byttes ut med oerfarna chefer.[17] På detta sätt kunde organisationen upprätthålla maktrelationer och åsidosätta även förståndshandikappades subjektsposition då kompetensen genom avhoppen gick förlorad och intresseorganisationer och anhöriga har inte den ställning som lagen förutsätter.[18] Ingen av de nya sektionscheferna hade några erfarenheter av dessa personkretsar och de stoltserar i personaltidningen DV–Nytt att de minsann inte har några erfarenheter om funktionshindrade men att tjänsten är en stor utmaning och allt tycks vara spännande. Sådant skulle inte accepteras många andra yrkesområden. Verksamhetschefen som inte har några erfarenheter av funktionshindrade med sin lågutbildade enhetschef har valt gemensamt de nya sektionschefer som inte heller har adekvata utbildningar med hänsyn till funktionshindrades situation och behov. Daglig verksamhet har blivit mer och mer normskapande och specialpedagogiska kunskaper finns knappt alls. Jag återkommer till detta ämne senare i uppsatsen när jag granskar personalens utbildningar, i stycket ”Platsannonser och tillsättningar”.  Tina Mattsson tar upp normaliseringsprocessen i sin avhandling. En mytbildning som kvinnor ofta bär med sig är att det är centralt att man ska umgås med varandra som väninnor inom kvinnodominerade arbetsgrupper . Gemenskap och närhet mellan kvinnor betraktas som kvinnligt och som en del av kvinnors identitet. Bästisrelationer blir den viktigaste punkten i arbetet och fokus ligger hela tiden på att man ska nå samförstånd och vara väninnor med varandra. Allt detta försöker man nå på bekostnad av yrkesmässigt kunnande och verklig kompetens. Myten upprätthåller ett sekundärt hållningssätt i arbetet som egentligen pågår som biverkning av alla relationer. Forskningen har visat att det egentligen inte finns någon specifik kvinnogemenskap på detta sätt som mytbildningen alstrar. Möjligen bär denna myt frukt och den ger vissa starkare kvinnor övergripande makt i organisationen, en kvinna som blir navet och manövrerar andra, vilket kan ge konsekvenser t ex i detta sammanhang för funktionshindrade grupper.[19]  När jag granskat den hegemoniska interventionens frammarsch så kan jag dra paralleller till Tina Mattssons avhandling i den bemärkelsen att man väljer sitt arbetslag inte på grund av kompetens utan lite med en föreställning om vilka som passar in i tjejsällskapet. Bland de nyanställda sektionschefer som jag kontrollerat har ingen någon utbildning på fårståndshandikappade men de har antagligen ”den personliga lämplighet” som krävs så att man inte allt för mycket bryter den gemensamma tjejdiskursen. Även om två av de nya cheferna är manliga så kan jag inte se att diskursen skulle bli rubbad utan tvärtom. Detta organisatoriska synsätt kan leda till fortlöpande uteslutning av förståndshandikappade, då de inte alls får figurera i dessa sammanhang. Personer som verksamheten ursprungligen står för är utanför den här tjejgemenskapen vilket inte många utomstående kan förstå. Men det räcker inte enbart för att förklara denna sociala ojämlikhet. Paulina de los Reyes och Diana Mulinari tar upp Nancy Frasers iakttagelser i motsvarande samhällsstrukturer som dessa institutioner. Dessa forskare hävdar att annanhet konstrueras genom en brutal exploatering av andra som avvikande, främmande och/eller underlägsna. Annanhet konstrueras genom att exponera de andra som avvikande och genom att betona detta.[20] I den här forskningens fall har osynliggörandet av förståndshandikappade och även anställda som inte behagar ledningen konstruerat en verklighet där hegemoniska kvinnor styr och exploaterar andra. Förtrycket mot vissa funktionshinder i form av uteslutning och utfrysning har standardiserats i strukturen.  Den politiska mobiliseringens mål i Malmö stad har inte varit att förändra strukturella villkor och på detta sätt rätta sig efter LSS och ge förståndshandikappade mer subjektsposition utan utvecklingen har skapat större utrymme för institutioner. De los Reyers och Mulinari belyser Nancy Frasens tankar som går ut på att identitetspolitiken, alltså att man som individ är bärare av vissa kulturella idéer, bör ersättas med avinstitutionalisering av kulturella värdemönster, vilket betyder att man aktivt motverkar institutionella praktiker som förhindrar jämlikhet och skapar ojämlika villkor. Det betyder enligt Fraser att man ska övervinna underordningen och upprätta den underordnade parten som fullvärdig deltagare i samhällslivet, i stånd att interagera med andra som en jämlike. [21] Men politiken i Malmö stad har den motsatta körriktningen. Man kan summera att idén bakom Arbete & Integrerings hegemoniska intervention kan utkristalliseras en paroll att om fårståndshandikappade inte kan göra nytta så kan man dra nytta av dem.

5.3         Byråkratisk organisationsform

Det vanligaste argumentet för kommunens sammanslagningar och för storskaliga lösningar, även om grundtanken är oförenlig med resultatet, har varit ekonomiska argument och administrativ smidighet. Pedagogiskt innehåll och utvecklande kunskapsbaserade arbetsmetoder är inte så intressanta i sammanhanget. Sammanslagningen spelar en avgörande roll för byråkratiska framgångar. Enligt Magnus Tideman brukar både politiker och chefstjänstemän vara villiga att driva fram den sortens förändringar och bevekelsegrunden till förändringar bedöms i främsta rummet vara att uppnå maximal ekonomisk vinning.[22] Ekonomi och budgetering, drift och administration har blivit självändamål och det har i sin tur avhumaniserat och misskrediterat förståndshandikappade. Även det har lett till att man har vänt upp och ner på den strävan och den andemening som LSS disponerar.  Daglig verksamhets organisationsform är en gammalmodig hierarkisk byråkrati som leder tankarna till Max Webers beskrivning på 1800-talet. Men byråkratins utveckling kan spåras ända till medeltiden. En sådan organisationsform har kommunerna ärvt från alla mansdominerade organisationer som t ex militär, kyrka och polis. Byråkratins kännetecken är hierarki och tjänstemännens noggrant definierade arbetsprofiler. Alla har sina egna arbetsuppgifter i hierarkin och ingen kan eller vill trampa på andras arbetsuppgifter.[23] Föräldrar, anhöriga och handikapporganisationer har inte alls fått vara med i planeringen, då de för det mesta ville driva småskaliga lösningar med speciellt inriktad kompetens och tillgänglighet för denna grupp.[24]  Skillnaden mellan de manliga byråkratierna som Anna Wahl tar upp och Daglig verksamhet är att arbetsuppgifternas avgränsningar inte är speciellt tydliga mer än på papper. Cheferna brukar ofta hänvisa till varandra både uppåt och neråt. Även om arbetsuppgifterna är definierade på papper t ex i platsannonserna och i styrdokumenten, håller de inte sig inom dessa ramar. Cheferna kan ge olika ärenden som gäller Daglig verksamhet till och med till administratörer, nämndsekreterare, jurister och handläggare även om de är kunskapsmässigt helt utanför detta ansvarsområde.  Tonen i breven och e-posten är avmätt och avståndstagande. Allt verkar vara färdigt utformat och schablonartat utan hänsyn till individen och dennes liv som subjekt. ”Vi och dem” attityden är uppenbar och ”ovanifrån” attityden härskar. De sitter tryggt på posterna och andra får foga sig till deras sätt att arbeta. Personalen väntar på överordnades ställningstagande till vilken linje man ska ta och ingen kan agera innan direktiv och detaljstyrning har urlastats. Personalen har inte heller konkret ansvar för sina uppgifter även om de dagligen är med mentalt funktionshindrade utan så fort man frågar någonting får man hänvisningen till överordnade. Bakom den formella fasaden som man kan läsa om i t ex Kvalitetsprogram för Daglig verksamhet lever informellt något helt annat. Kvalitetsprogrammets bärande principer är full delaktighet och jämlikhet, som nås genom kontinuerlig kvalitetsutveckling som i sin tur säkerställer att stödet till personkretsen i fråga uppfyller kraven i LSS.[25] Det finns knappt något i verksamheten som skulle likna dessa beskrivningar då organisationsformen sätter ett hinder. Även om detta område är kvinnodominerat kan man inte se den traditionellt kvinnliga omsorgen utan att tala om moderligheten. De manliga byråkratierna i varuhuskedjan som Wahl tar upp på följande sätt: ”Kontroll och styrning sker uppifrån och ansvar och befogenheter är knutna till en position i hierarkin. Karriärvägar är fasta och befordringsgången intern. Vidare är arbetet standardiserat och regler och rutiner vidmakthålls för att garantera organisationens intressen”.[26] I Wahls varuhus produceras tjänster och man får avkastning genom lyckat förfarande, kunderna är i fokus och bemötande och service har en viktig plats. Men Daglig verksamhet är en anslagsfinansierad verksamhet vilket betyder att kommunens ekonomiavdelning årligen skickar pengar till enheten. I kommunen behöver man inte behaga kunder utan man kan diktera villkor till de svaga grupperna utan att få negativa konsekvenser. I detta system är förståndshandikappade varken kunder eller individer utan de har reducerats till ärenden genom klientering.[27]  Trots att hela organisationen nästan enbart består av kvinnor verkar de inte ha den beslutsfattande makten. Kvinnorna arbetar under ett ramverk och politiska beslut dikterar villkor och byråkratin tätnar till kring funktionshindrade. De kvinnliga chefernas kvalifikationer tillhör den manliga domänen som de manligt enkönade organisationerna har skapat. Kvinnorna är primärt objekt till policy och de har definierats genom osjälvständighet och social kontroll. Man förutsätter för lättvindigt att kvinnorna har inneboende moderlighet som inte stämmer alls. Kvinnor som har framgång i den sortens hierarkiska organisationer har passerat sin reproduktiva ålder och därför är de likvärdiga med det rådande mansidealet.[28] Dagens positioner har vuxit fram p.g.a. att männen har haft företräde när den offentliga diskursen har skapats. När kvinnorna har kommit in har de anpassat sig till den manliga, hierarkiska och byråkratiska ordningen där egenskaper som generositet solidaritet och empati är nedvärderade och förvrängda.  Wahl menar att det är lätt att få kvinnorna till denna underordnade position inom byråkratiska organisationer då de även i övrigt är underordnade i vårt samhälle. Traditioner och attityder suddas inte bort så fort utan avspeglingar syns tydligt i dagens samhälle. Kvinnorna internaliserar snabbt den byråkratiska organisationens spelregler och den överordnades synsätt. Daglig verksamhets byråkratiska organisation är instängd och nästan helt isolerad från övriga världen. Den är som en liten ärta i kommunens kropp och funktionshindrade utnyttjas nu igen för andras syften. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har tagit överhanden och Daglig verksamhet har blivit arbetsmarknad för övertaliga och svårtplacerade kvinnor. Men man har helt systematiskt skalat av allt som är s.k. traditionellt kvinnligt. Kvinnorna har svekfullt genom en självutplåningsprocess kunnat få positioner och överlevt den mansdominerade byråkratin.[29]  Inom organisationen har de kvinnliga cheferna varit tvungna att rätta sig efter den manliga normen så att organisationsformen håller diskursen stabil även om man gjorde vilka förändringar som helst inom dessa ramar. Ju högre chef desto längre bort är hon från den reproduktiva fasen i sitt liv och samtidigt desto längre bort är hon från de förståndshandikappades vardag. Det i sig garanterar de kvinnliga cheferna att de kan dra nytta av den manliga ställningen inom organisationen i sig men även i samhället i övrigt. Det faktum att man kan arbeta utan graviditeter och små barn är kännetecken på den traditionellt manliga domänen och det manliga genuset. Det manliga genuset ger mer lön och mer inflytande. Kvinnor i reproduktiv ålder har placerats neråt i hierarkier i väntan på avancemang. På detta sätt hamnar yngre kvinnor under omedelbar kontroll av äldre kvinnor och alla organisationens kvinnor i grupp indirekt kontrollerade av patriarkalismen.  Tjänster och arbetsuppgifter är mer anpassade till kvinnornas reproduktionscykel än till deras kompetens. Denna manliga organisationsform skapar förvirring då nästan allt kretsar kring reproduktionen och inte kvinnans utbildningsnivå och kvalifikationer i yrket. I Wahl varuhus måste den föräldralediga arbetskraften alltid ersättas med en kunnig person men i Daglig verksamhet blir det bara ett gapande hål, antingen utesluter man helt vikarier eller så kompenserar man med okvalificerade personer. Detta i sin tur slår tillbaka på funktionshindrade som inte kan hålla fast vid den lagenliga handlingsplanen. Daglig verksamhets öppettider går i samklang med daghemmens öppettider då personalen måste hämta sina barn från dagis och ta hand om eget hem. Kvinnorna är självklart och primärt de som kan byta sitt lönearbete till oavlönat hemarbete vilket i sig är välfärdssystemets nyckelinstitution i välgörenhet.[30] Många kontrar att vuxna förståndshandikappade och deras anhöriga måste anpassa sig till daghemmets öppettider men det bemöts inte med förståelse. Man tycker att de som behöver dessa samhällstjänster ska anpassa sig för till arbetskraftens reproduktionscykel och deras hemarbete.  Maktstrukturen är redan på startlinjen obalanserad då handikappades behov inte har medräknats utan drivkraften gäller ekonomiska principer utan hänsyn till konsekvenserna för de funktionshindrade. [31] Man kan dra paralleller mellan Daglig verksamhet och statens behov att hantera befolkningen. För att vinna gehör måste avvikelser först synliggöras, sorteras eller i detta fall bortsorteras, relatera dem till det s.k. normala och självklara och genom byråkratin och en gigantisk hierarki styra denna maktskapelse odelat för upphovsmännens väl och ve. Organisationen fungerar bra för cheferna och personalen.  I normaliseringssträvan har dagliga verksamheter fångat upp daghemsverksamhetens öppettider och från skolans sida har fiskats upp semestercykel och skolmat, från vuxenvärlden har lånats småbarnsmammornas arbetstid mellan kl. 09:30 -15:30. Personalen använder denna tid även till sina egna möten, kurser, löneförhandlingar och utvecklingssamtal som är deras egna ritualer. Frågan om beslut, informationsspridning, problemlösning är mindre betydelsefull och man skapar större utrymme till symboliska resultat såsom känslor, attityder och värderingar. Möten genomförs sällan effektivt och de leder sällan till rationella resultat utan speglar den förvirrade och mångtydiga naturen hos en komplex organisation.[32] Normaliseringsprincipen i sin tur är räddningen för personalen och den kan betraktas som ett nödtorftigt påhitt istället för svaret på det faktiska behovet. På detta sätt har även vuxna förståndshandikappade relaterat till den ”normala” livsföringen i övriga samhället utan hänsyn till att de verkligen är vuxna förståndshandikappade med annorlunda behov än någon av dessa definierade normer.[33] Enligt Foucault skapas normaliteter genom att man utpekar de onormala. De avvikandes motsats är normala vilket som begrepp blir obegripligt och svårdefinierat.[34] Personalen är inte intresserad av att veta något om de faktiska behoven då man i så fall måste ge bort bitar av sin egen övertygelse och bekvämlighet. Denna attityd smular sönder LSS § 5 – § 7 som lovar jämlikhet och rättigheter. Lagen tolkas från personalens perspektiv och kommunens egen policy.

5.4         Personalen och ekonomi – Kritisk granskning av dokumentmaterialen

Daglig verksamhet är en anslagsfinansierad verksamhet och ekonomiavdelningen delar ut pengar årligen enligt budgetunderlaget som varje daglig verksamhet utarbetar.  Budgetar, intäkter, löner och utgifter visar vilka löner och utbildningar personalen och cheferna har och hur medel används. Kommunchefer beskriver alltid kommunens ekonomi som ansträngd därför är alla omkostnader som ansöks utanför kommunen inte välkomna. Man måste spara pengar hela tiden. Till en början gavs en uppfattning av kommunen att allt handlas internt. Även tillsättningar har mer och mer blivit interna angelägenheter. Daglig verksamhet är ett ganska monolitiskt organ som lever sitt liv. Kommunen har skapat sin egen diskurs som inte längre har någon förankring i den omgivande verkligheten. Frukterna av de hegemoniska processerna som kommunen har skapat under årens lopp kommer för det mesta de egna anställda tillgodo.  Ekonomin påminner lite om ringdans där aktörerna får rivalisera och kämpa för belöningar av olika slag, t ex vem får högsta lönehöjningen eller vem får äran av den och den saken eller processen vidare vilka namn lyfts upp t ex i personaltidningar och vems åsikter noteras högst och vems inte alls. Attityden att man är själv är nog ganska generell när det är fråga om kompetens för mentalt funktionshindrade. Sparandet är helt oberoende av konjunkturer då det är en strategi. Detta ”sparande” visade sig vara ett sätt att få reallönehöjningar och flotta studiedagar och konferenser på golfklubbar och konferenshotell för cheferna och personalen. Att man hela tiden pratar om ständiga nedskärningar som inte ens har ägt rum, har blivit ett styrmedel då ingen vågar ansöka till något. Sparandet har blivit ett förhänge som räddar tjänstemännen från ansvaret. Dessutom verkar sparandet och pengabrist komma som ett direktiv från ett moln och ingen vet riktigt vem eller vad som ligger bakom det. Men enligt Malmö kommuns ekonomiavdelning går hela verksamheten bra och årligen har det istället funnits ett litet överskott.

5.4.1 Ekonomi

Jag har tagit upp ekonomin för att bevisa att pengarna inte använts till förståndshandikappades fördel. Verksamheten får en klumpsumma pengar och cheferna får fria händer att hushålla med pengarna. Man ser tydligt att budgeten inte prioriterar förståndshandikappade. Det betraktas som en förklaring till min frågeställning då jag deducerar; finns det inte pengar i budgeten för ändamål som till exempel att genomföra benämnda påstådda saker som står i styrdokumenten så kan man inte genomföra dem heller. Det verkar som om medvetenhet och tillvägagångssätt fattas. Personalens löner och andra personalkostnader tar ca 70 % av hela budgeten på ca 100 milj. och lokalkostnaderna är genomsnittligt ca 13 % men på vissa ställen kan denna kostnad stiga upp till ca 25 % . Habersättning som delas ut till mentalt funktionshindrade täcker bara 2,4 %. Denna summa är menad som lön för funktionshindrade som berörs. Habersättningen är återkommande samtalsämne huruvida den ska begränsas eller minskas. Denna 2,4 % presenteras av cheferna som nästan till en i högsta grad ruinerande kostnad för hela kommunen. Resterande procenttal täcker försäkringar, skadegörelser, reparationer av arbetsmaterial, telefon, kontorsmaterial osv. Bara ett litet procenttal av hela budgeten används för utveckling av verksamheten för mentalt funktionshindrade t ex används en försvinnande liten del ca 0,005 % årligen till musiken på vissa ställen.  Samarbete med den expanderade forskningen som har direkt koppling att öka förståelse och skapa bättre liv för förståndshandikappade kommer inte de behövande tillgodo då allt har planerats så att den obildade personalen måste först utbildas via kurser, konsulter och möten. Ett bra exempel av ständiga utbildningar som av olika anledningar inte genomförs är att enligt personaltidningen började personalen utbildas i data redan året 2000 men sju år senare hittar jag samma datautbildning och samma personal som fortfarande inte hade gått utbildningen. Vissa hade gått utbildningen men trots detta kunde de inte använda datorn. Personalkostnader, hyror, reparationer, alla andra löpande kostnader och ospecificerade kostnader täcker hela budgeten. Mentalt funktionshindrade har små ekonomiska ramar att utvecklas om några alls.[35]  Tillgängligheten till dagens universitetsstudier och yrkeskunnig expertis som t.ex. specialpedagogik har inte räknats med i budgeten tillräckligt effektivt om alls. Då hela budgeten är en stor klimp med mycket hänsyn till personalkostnader och materiella företeelser så pulveriseras till stor del hela LSS andemening och verksamhetens egen värdegrund. Budgeten är planerad så att den upprätthåller det gammalmodiga anstaltspedagogiska systemet och den tungrodda organisationen samt att vara arbetsmarknadsåtgärd till annars arbetslösa och oskolade. Någon satsning på utvecklande verksamhet syns för sällan om alls. I Kvalitetsprogrammet står det att kommunens bärande principer är självbestämmande, inflytande, tillgänglighet, delaktighet, kontinuitet och helhetssyn. Men det finns inga medel i budgeten som hänvisar till dessa principer och hur man når dessa mål. Dessa principiella värden blir bara tomma ord om man inte har avsatt medel i budgeten för att arbeta med dem.[36] Dessa värdefrågor är svåra att kontrollera då Daglig verksamhet är kommunens enda område där årlig utvärdering och skriftlig redovisning inte behöver göras.[37] Det gör i sin tur att man inte kan mäta utvecklingen eller följa den. Man har inget dokumenterat om hur arbetet kring förståndshandikappade och deras utveckling och vardag har gått till. Dokumentation gällande verksamhetens innehåll och pedagogik tycks inte finnas alls. Någon dokumenterad planering har jag inte heller fått ta del i även om ledningen i flera sammanhang påstår sig ha omfattande metodutveckling och kontinuerlig planering kring varje förståndshandikappade och kring varje enhet.  Personalens och chefernas löneutveckling visar att vissa chefslöner har höjts i genomsnitt 4 – 5 % till och med 7 % inom perioden 2001-2005 när inflationstakten enligt SCB har legat i genomsnitt på ca 1,5 % under denna period och anslaget har ökat med ca 2,5 %. Jag har frågat hur kommunen motiverar dessa lönehöjningar men inte fått något svar. Enligt ekonomiavdelningen ökar anslaget till dagliga verksamheter i samklang med inflationsindex för att lönerna ska höjas i samma takt. Under hela 2000-talets början har ovanligt låga inflationssiffror redovisats och anslaget har ökat lite mer medan personalens löner har höjts trefaldigt.[38] Samtidigt har man fått signalen att kassan är tom och ingenting utvecklande kan göras i verksamheten. Under 2005 har lönerna höjts i en enhet med i genomsnitt ca 3,7 % och vissa har fått lönehöjningen på 6-7 %. Under året 2005 fick personalen som grupp i en av verksamheterna i genomsitt 5 % lönehöjning och inflationstakten under samma period var ca 0,8 % enligt SCB.[39] Det är en stor defekt som ger konsekvenser för funktionshindrade. Man räknar in alla kostnader som en klumpsumma utan att öronmärka dessa pengar som borde gå direkt till utvecklande verksamhet och genomförande av värdegrundernas budskap. Faran för korruption, svågerpolitik och steget till gråzonen är alltför frestande och omotiverade lönehöjningar tas från potten. Även alltmer ökande kostnader för personalens planeringsdagar på exklusiva konferenshotell och golfklubbar tär budgeten. I slutändan kommer de behövande grupperna att ha samma rundgång i sin verksamhet då budgeten ökar lite mer än inflationstakten men personalkostnaderna ökar dubbelt eller tredubbelt så mycket.[40] Förståndshandikappade får inte konsultation, musikterapi, dansterapi, pedagogik eller annan kompetenskrävande verksamhet som har vuxit fram de senaste tio åren då den tungrodda personalpolitiken från 70-talet står i vägen. Både den sortens personalpolitik och de omotiverade lönehöjningarna betraktar jag som stöld från förståndshandikappade. Summan stiger årligen kring 300 000 kr i varje sektion. Det är bortfall från förståndshandikappades väl och ve som har överförts till kommunens anställda utan grund. Dessa stulna medel hade kunnat ge musikterapi, utflykter, fysioterapi, ridlektioner, experter och högre kvalité till förståndshandikappades vardag istället för att ha torftiga schemalagda dagar inburade i verksamhetens lokaler och för att hålla sig i gympasalen även om somrarna. Enhetschefens löneutveckling under åren 2003 – 2005 är över 9 % när inflationstakten har varit som lägst på åratal, ca 1,5 – 2 %, ackumulerad stöld under en tre-års period blir över 150 000 kr. Enhetschefen tar även extra arvode när hon figurerar som konsult i sin egen verksamhet t ex 30 000 kr 2005-12-31. Men senare förklarade hon att hon skulle ha betalat en faktura med dessa pengar som kom förts i mars 2006. Sådan bokföring halkar i gråzoonen. Konferenshotell och restauranger har utnyttjats och andra sådana extra kostnader som inte alls är nödvändiga tar årligen mellan 150 000 kr – 300 000 kr.[41]  

5.4.2 Platsannonser och utbildningar

Då kommunen har ett sådant ekonomisystem som redovisats ovan så kan man säkerligen deducera att gynnsamma förändringar som främjar förståndshandikappade inte kommer att göras inifrån då deras och personalens intressen står mot varandra. Denna ekonomiska granskning visar att mentalt funktionshindrade står utanför den organisation de borde vara delaktiga i och som borde vara även deras organisation. Maktobalansen är så påtaglig att anstaltsavskaffningens reala värde är på nollpunkten. Tjänstemän som arbetar på detta område har ärvt dessa gamla attityder som socialt levt vidare under hela 1900-talet. De nya utbildningar som har vuxit fram är underordnade de gamla chefstjänstemännens attityder. Man väljer noga medarbetare som passar in och som har den ”personliga lämplighet” som platsannonserna efterlyser. Man väljer alltid likasinnade och bedömningar av kompetensen rör sig på personnivån. Detta är ett av de många allvarliga dilemman som står som ett osynligt murverk och blockerar mentalt funktionshindrades utvecklingsväg.[42] Alla platsannonser har skrivits på samma maner. Man har bytt ut namnen på kontaktpersoner och verksamheter som annonserna gäller. I varje annons står det, som jag redan innan har tagit upp, att kommunen ”fäster stor vikt vid personlig lämplighet” och att manliga sökande efterlyses. I vissa annonser står även att sökande med utländsk härkomst är speciellt eftertraktade som om etnicitet och kön i sig skulle innebära någon nämnvärd kompetens. Trots efterlysningen är det väldigt få män som arbetar inom området och ännu ovanligare är personer med utländsk härkomst. Det är svårt för utomstående att få veta vad personlig lämplighet står för. Platsannonsernas innehåll är fylligt i sig och de ger sken av att det är någonting högtravande man letar efter men verkligheten ser helt annorlunda ut och vid tillsättningarna utspelar sig samhörighet på ett annat plan.  Små chefsbyråkrater har som regel lyfts upp antingen från personalen genom åratal med s.k. utvecklingssamtal med överordnade eller från andra vård- och omsorgssektorer som nödvändigtvis inte har haft med förståndshandikappade någonting att göra. Rekryteringen går till så att man hittar de duktigaste rollspelarna som inte hotar andra genom att verka briljanta utan nöjer sig med denna roll som tilldelas av cheferna. Chefsstrukturen kan under årens lopp välja sina lojala medarbetare och efterträdare.[43] I chefernas platsannonser efterlyses som regel ”lämplig högskoleutbildning” vilket i sig verkar lite luddigt då området borde vara definierat. Man säger inte rakt ut vilken högskoleutbildning som avses och det visar bara hur luddigt det är. Ibland kan det till och med vara ett tillägg ”eller motsvarande”. Yrkesgruppen som tillhör specialpedagogerna efterlyses överhuvudtaget inte alls.  Arbetsledningserfarenhet är meriterande men att det skulle vara till målgruppen är inte något krav. Det finns en så ansenlig spännvidd att man kan komma in i verksamheten från vilket annat område som helst t ex från mentalvården, missbrukarvården, äldreomsorgen eller kriminalvården. En viktig aspekt i annonserna är även utsagan ”att du har ett synsätt som präglas av alla människors lika värde”. Denna utsaga i sig säger ingenting men den bär med sig en psykologisk faktor – som ett försvar, då hela organisationen är i obalans gällande jämlikhet mellan kommun och funktionshindrade. Denna obalans och inbyggda diskriminering av mentalt funktionshindrade är givetvis inte en medveten handling utan kommunanställda som grupp tolkar relationerna mellan sig själva och ”de andra” utifrån sin egen kulturella förståelse och sitt eget perspektiv. Det är denna tolkningsprocess och inte en psykologisk förbindelse mellan gruppidentifiering eller konkurrens mellan olika intressenter som avgör vilka saker man favoriserar och vilka man diskriminerar.[44]  Sektionschefernas meritspecifikationer är ganska låga jämfört med annonsernas kvalifikationskrav, antingen har sökande inte funnits med dessa efterlysta kompetenser eller så har det inte varit meningen heller. Enligt kommunens bemanningsföreteckning för DV år 2000 – 2005 står det att lämpliga högskoleutbildningar för sektionscheferna kan vara mycket varierade. Det finns följande meriter som sektionscheferna kan förvalta och få tjänster som ledare: Sjukgymnastik 100 poäng, förvaltning, socionom, arbetsrätt på högskolan, fritidspedagog, social omsorgslinje, sociologi 60 poäng, pedagogik 40 poäng, fil.kand. sociologi/samhällsvetenskap. Dessa exempel visar hur stort utbildningsspektrumet är men dock några specialpedagoger syns inte. Man kan inte hitta någon riktig linje i tjänstetillsättningarna.  Omsorgspedagogernas och arbetsterapeuternas arbetsuppgifter är ganska lika: planering och genomförande av aktiviteterna, att vara kontaktperson till de mentalt funktionshindrade, dokumentera, utvärdera, handleda och sköta kontakterna med boendepersonal, anhöriga och god man. Dessa yrkesgrupper kräver högskoleutbildning och kvalifikationer men i verkligheten gör de samma arbete som de s.k. okvalificerade aktivitetsledare, som inte har någon utbildning alls. Aktivitetsledare kallades tidigare vårdare men när man upptäckte att arbetet kanske är mer pedagogik än vård och omsorg så byttes bara yrkesbenämningen. Men utbildningen har uteblivit och kommunen lappar och lagar med sina egna kurser och studiedagar. Lönerna är ganska jämna. Högskoleutbildning och examen gör inte stor skillnad i plånboken. En omsorgspedagog med 3-årig högskoleutbildning och ansvar som arbetsledare kan bara få 400 kr mer än en outbildad aktivitetsledare.[45]  Kvinnornas utbildning genererar inte mer inkomster då området uppfattas trots allt som vård och omsorg; ett slags icke-arbete och förlängning av moderskapet. Mannen betraktas fortfarande som den huvudsakliga familjeförsörjaren och den primära inkomstbringande parten. Kvinnornas utbildningsprestationer räknas inte öka moderligheten utom tvärtom utbildningen blir en belastning. Många utbildade kvinnor drar sig tillbaka och har mycket låg profil i alla organisatoriska sammanhang. Kvinnorna betraktas som en grupp lågavlönade individer och avvikelser är undantag.[46] Hierarkier inom dagligverksamhet ger heller inte företräde till utbildade kvinnor. I annonserna efter sektionschefer efterlyses alltså inte någon särskild kvalifikation till många specialpedagogiska grupper men när det är frågan om trädgårdsarbete, då tycker kommunen att man måste ha vissa kunskaper och erfarenhet inom trädgårdsarbete. Arbetsledare kan gott och väl vara f.d. vårdare på psyket eller på mentalsjukhuset men det verkar inte vara något problem. Väldigt ofta är aktivitetsledare under långa perioder den person med största ansvaret i hela verksamheten då vikarier inte kan genomgöra sina arbetsuppgifter ofta med flera sjukskrivningar som följd. På detta sätt står verksamheten nästan helt under de sämst utbildades ansvar eller så finns det ingen ansvarig alls. Detta upplevs inte som något problem inom personalgruppen eller bland cheferna, men det påverkar i stor del de funktionshindrades liv.

5.4.3 Om tjänstetillsättningar

Verksamhetschefen i Daglig verksamhet fanns redan där när verksamheten genom ett politiskt beslut drogs in under Arbete & Integration i Hyllie SDF. Denna chef hade inga erfarenheter av funktionshindrade. En fråga till verksamhetschefen i personaltidningen:  ”Vad har du för erfarenhet av funktionshindrade?”  ”Jag har ingen direkt erfarenhet, mer än att jag är intresserad och har läst en del Karl Grünewald.” [48] En enhetschef som har tio sektionschefer och 18 enheter under sig kom till makten genom internrekrytering. Verksamhetschefen som inte hade några erfarenheter av funktionshindrade hade valt denna enhetschef. Enhetschefen fanns där bara plötsligt och senare gjordes ett protokoll att fackliga representanter har accepterat denna tillsättning.[49] Det har kommit många olika versioner om hennes meriter. Hennes curriculum vitae, CV, har varit svår att tolka. Hennes arbetsuppgifter är oklara men ungefär likadana som hennes underordnades. Efter tillsättningen säger denna enhetschef i personaltidningen: ”De senaste femton åren har jag mest jobbat med lindrigt funktionshindrade, så det är mycket att lära och som är nytt för mig.” Många sektionschefer har bytts ut och det verkar inte finnas något speciellt krav för dessa poster. Det kan räcka att man har arbetat någonstans med den här personkretsen människor. Man har valt folk från äldrevården, psykvården, missbrukarvården och kriminalvården som jag nämnde ovan. En av de nya sektionscheferna som börjat sitt arbete med förståndshandikappade svarade på frågan:  ”Vad har du gjort innan du började i DV?””Jag har arbetat som ledare både inom privata sektorn och inom kommunen. Jag har jobbat inom äldreomsorg, psykiatri och missbruksvård.” [50] En annan sektionschef svarade på samma fråga så här: ”Jag har jobbat med ekonomi och revision. Jag är utbildad sjukgymnast och har jobbat med det. Senast innan jag började i DV jobbade jag som sektionschef inom Vård och Omsorg i Hyllie.” Hon fortsätter senare i samma artikel: ”Det är en ny värld för mig och det är jätteintressant.” [51] En annan sektionschef svarade: ”Jag jobbade som sekreterare så det var mitt första jobb inom Daglig verksamhet” [52]  Slumpen avgör yrkesvalet, en anställd säger så här:  ”Det var faktiskt slumpen som avgjorde att det blev det här yrket. Fast, intresset för människor och vård av dessa, har hon haft sen grundskolan.” [53]  En sektionschef presenterar sig på följande sätt:  ”Som den vädur jag är trivs jag dock med att ha många järn i elden och jag älskar att sätta i gång förändrings- och utvecklingsarbeten.” [54] Dessa exempel är ganska karakteristiska för dem som får ett arbete inom daglig verksamhet och inte heller chefsarbeten kräver nödvändigtvis specialpedagogiska kunskaper och arbetslivserfarenheter av förståndshandikappade och deras dagliga aktiviteter. I många yrkesområden i övriga samhället har expertgrupper vuxit fram men inom Daglig verksamhet som har räknats tillhöra den sociala omsorgens domän har inte samma regler tillämpats. Professionalismen har inte följt samma linjer utan man har modifierat sina egna befordringslinjer som kan vara obegripliga för utomstående. Yrkesgruppen har vuxit fram som ett svar på statens behov av funktionärer och tjänstemän. Även andra grupper har samma bakgrund t ex många yrken i statens tjänst. Några specifika krav på den sociala sektorn har inte ställts, utan den offentliga byråkratin har handlat om att tillämpa ”ovanifrån” definierade påbud och att bedöma hur dessa skall appliceras.[55]

7           Slutdiscussion

Min frågeställning var: ”Vilka konsekvenser ger den formalistiska organisationsstrukturen till förståndshandikappade och deras möjligheter att vara subjekt i sitt liv?” Jag benar upp vad jag har kommit fram till. Som svar på denna fråga kan jag hitta flera exemplar och de viktigaste av dem har tagit upp i olika punkter i detta stycke.Dokumentanalysen har öppnat möjligheter att komma bakom kommunens offentliga beskrivningar och den har gett andra synvinklar än vad jag har uppfattat enbart som klient till dessa organisationer.  Lagens krav för befintliga behov är inte besvarade av kommunens idealiserade föresatser. Den hegemoniska kommunala diskursen har tagit överhanden och subjektpositionen har tilldelats enbart dem som arbetar inom kommunala organisationer. Jag tog upp en analytisk utsaga att subjektpositionen som inte befinner sig i synlig konflikt med andra positioner är resultatet av hegemoniska processer och att det har resulterat i att alternativa möjligheter har uteslutits och en bestämd diskurs framstår som objektivt sann. Detta tankesätt tillhör diskursanalysens domän och jag har kunnat dra paralleller i form att övermakten i denna kommunala verksamhet är så stor att protesterna har tystats och folk kommer inte till tals. Detta bekräftar Länsstyrelsens information att inga andra än mina klagomål har kommit dit under hela 2000-talet. Organisationens entydighet och kontingent existens känner sig hotad av alternativa lösningar och inget påtagligt samarbete med funktionshindrade har ägt rum även om LSS har just denna speciella sak i fokus. Förståndshandikappades anhöriga och gode män har slutat att protestera. Man har för det mesta tystat ner deras röst och knäckt deras egen kompetens. Missnöjet leder ytterst sällan om alls någon vart och mentalt funktionshindrade har allt mindre marginaler att hävda sig.  Insatserna fokuserar på individen som bärare av problem i stället för att fokusera på organisatoriska faktorer och samhället.[67] Principiella uteslutningar av andra möjligheter för mentalt funktionshindrade i det dagliga livet bevisar hur maktfullkomliga tjänstemän och politiker har konstruerat det sociala rummet. Kraften att mobilisera interventionen fungerar som ett undertryckande instrument för redan existerande möjligheter.[68] Jag ville genom min dokumentanalys visa att daglig verksamhet håller på med någonting annat än vad den egentligen borde hålla på med nämligen att vara verksamhet för förståndshandikappade enligt LSS. Jag vill avslöja den struktur som omöjliggör all strävan till förändring och förbättring för förståndshandikappade i detta låsta samhälle i miniatyr. Förståndshandikappade har varit objekt och deras liv har betraktats enbart som medel för något annat. Människornas dåliga samvete, skuld, skam eller ”tycka synd om” attityd är element som bestämmer att något måste göras för dessa grupper men inget är riktigt genomtänkt och planerat. Man har inte tagit hänsyn till den här personkretsens egna villkor utan förståndshandikappades liv har i många fall blivit torftigare än förr på grund av att kunskapen fattas eller att man inte kan tillgodogöra sig kunskapen. Pedagogiken är bristfällig eller fattas helt. Personalens missinriktade eller uteblivna utbildning är faktorer som väger tungt när man bedömer verksamhetens lämplighet men det har inte samhället uppmärksammat tillräckligt tydligt. Personalen kommer från olika håll och det finns inget sammanhängande krav för tjänsterna. Jag har ofta läst i kommunarbetarnas personaltidningar att personalen motiverat sitt yrkesval i termer av att de har tröttnat på sitt tidigare yrke eller att de ville ha fast arbete för att de hade fått barn och bildat familj eller att de bara hamnat där utan större planering eller yrkesval. För det mesta börjar man utbilda personalen förts långt efter att de har fått anställningen. Det betyder i verkligheten att hela arbetet blir förstrött, okoncentrerat och osammanhängande. Man får en känsla av att arbetet egentligen inte börjar någon gång då personalen måste utbildas först. Men även om personalen har gått otaliga kurser verkar det vara lika lamslaget antagligen för att grundkunskaperna fattas. Man kan inte bygga på något som inte finns utan kurstillfällen går till ända utan att något fastnar i tankarna. Den erfarenhet har jag fått när jag frågat efter dagliga verksamheters arbetsmetoder och huruvida kurserna som personalen gått har genererat till praktisk handling. Jag har inte uppfattat att de korrelerar med varandra.
Punkt 1. Byråkratins konsekvensJag vill knuta an denna slutdiskussionspunk till diskursteorier och Foucault som hävdar att diskurs är ett bestämt sätt att tala om och förstå världen. Den kommunala diskursen är slutenvärld som lever sitt eget liv. Makten, enligt Foucault kan vara både givande och inskränkande och vems sanning gäller är bunden i maktförhållanden, de som bär den härskande diskusen kan diktera villkor till andra som har svagare diskurser. Jag delar med Foucaults uppfattning om att diskurser är något förhållandevis regelbundet som sätter gränser för vad det är som ger mening. Olika diskurser existerar ofta parallellt och de kämpar om makten att förvalta sanning. Vems diskurs som vinner är beroende av många olika faktorer t ex vilka som tilläts komma till tals och vilka som tystas av vem. Foucaults maktanalys har varit tilltalande för mig. Han uppfattar makten som en produktiv kraft som inte nödvändigtvis är förtryckande men som konstruerar diskurser, kunskap, kropp och subjektivitet. Foucaults synsätt på makten har gett mig styrkan att våga angripa och att förhålla mig till min egen maktpotential på ett produktivt sätt t ex att inse att makt blir den positiva förutsättningen för det sociala läget och vidare att man kan skapa vår omvärld på nytt och ge saker nya relationer och individerna den efterlängtade subjektpositionen. I min forsknings kan jag tillämpa detta synsätt t.ex. att myndigheterna, som har posterat sig och som har gett sig själva subjektposition inom deras egen rådande diskurs, har samtidigt tagit makten över de behövande människorna, förståndshandikappade, objektiviserat och osynliggjort dem. Kommunens sätt att agera är egenmäktigt och det som kallas samarbete t ex med anhörigorganisationer är på sin höjd bara informationstillfällen om ganska betydelselösa händelser.När maktstrukturen har skapats har förståndshandikappade inte tagits med i planeringsfasen utan den kommunala anstaltsdiskursen har tagit överhanden och ovanifrån attityd har härskat. Den hegemoniska interventionen var ett faktum. Anhörigas kompetens har inte heller tagits tillvara och det finns inte ens något organ för detta ändamål. Daglig verksamhets organisationsform bortsorterar, isolerar, frustrerar och stympar mentalt funktionshindrade. Detta vågar jag säga då det t ex i organisationsskissen inte syns några förståndshandikappade utan där finns bara enheterna, sektionscheferna och personalstyrkan. Den rådande diskursen är anstaltsdiskurs i just den bemärkelsen att förståndshandikappade har osynligobjektiviserats. Den byråkratiska organisationen gynnar inte dessa personkretsar då alla krafter tycks ha fokuserats på personalen, cheferna och administrationen. En platt, cirkulär, decentraliserad och icke hierarkisk struktur är den organisationsformen som gynnar förståndshandikappade som subjekt. För att kunna skapa subjektsställning till dessa personkretsar måste pedagogiken spela den överordnade rollen och administrationen bör betraktas som hjälpreda till verksamheten men i nuläget är det tvärtom och i många fall uteblir pedagogiken helt. Ekonomi, budgetering och driftsadministration har blivit självändamål och det har i sin tur avhumaniserat och misskrediterat mentalt funktionshindrade. Punkt 2. Det manliga genuset dominerar Forskarna Anna Wahl, Charlotte Holgersson, Pia Höök, Sophie Linghag har haft forskningsområde varuhusmiljö där männen nästan regelmässigt får de högsta posterna och kvinnorna får ligga lågt och laborera mellan karriär och barnafödande. I min uppsats ersätter de äldre kvinnliga cheferna varuhusmännen. Det är hegemoniska kvinnor som styr utvecklingen och som själva redan har passerat reproduktionsfasen i sitt liv. De hegemoniska varuhusmännen är genusmässigt lika med de hegemoniska kommunala kvinnorna i var sin organisation och de har kontrollen över de reproduktiva kvinnorna som är och alltid förblir hierarkiskt på lägre nivåer i den sortens organisationsformer. Jag har dragit paralleller mellan varuhus och daglig verksamhet och hittat samma organisatoriska mönster som kallas byråkrati. I min forskning har kvinnor på chefsposter bytt genus och de har kontrollen över dessa maktlösa kvinnor som bar den traditionella kvinnorollen och har alltså genus ”kvinna” enligt den gängse kulturella uppfattningen. Det traditionellt kvinnliga har underordnats i organisationen och kvinnorna som fått chefspositioner har bytt genus och anpassat sig till den manliga strukturen. Kvinnornas kvalifikation som t ex specialpedagogiskt synsätt åsidosätts och platsannonser skräddarsys för personalen inom den egna kommunen med reproduktionen i centrum. Avståndet mellan förståndshandikappade och personalen görs systematiskt längre och längre då vikarier inte har samma kvalifikation och den fasta personalen roterar. Arbetsrotationen gör att personalen inte kan ta ansvar i större utsträckning och funktionshindrades lagliga handlingsplaner blir lidande. Det råder även vi-och–dem-attityd. Dessa faktorer som sådana missgynnar ytterligare förståndshandikappades möjligheter att vara subjekt i sitt eget liv. Förståndshandikappade har blivit medel i den kvinnliga personalens händer, på samma sätt som kvinnorna är medel i välfärdstatens händer. Mentalt funktionshindrade har blivit medel i objektiveringskedjan för att skapa arbete till andra grupper, lågavlönade och outbildade kvinnor och kvinnorna är medel för att skapa oavlönad arbetskraft i välfärdssystemets nyckelposter och i hemmets domän. I båda fallen är inte frågan givande och tagande utan utsugning utan att få något tillbaks. Punkt 3. Diskriminerande resursanvändning och  missbrukat ekonomiskt system I min undersökning har jag observerat samma sorts normaliseringsiver som Matson i sin forskning om behandlingshemmet. Man frågar inte vad dessa förståndshandikappade är för några individer eller vad som skulle kunna vara bra för deras välmående utan man dikterar de s.k. normalas villkor och man försöker få dem att matcha in liknade ideal gällande t ex vistelsen i DV. Man har skrapat ihop olika normer – och som det heter var och en får efter sin förmåga ta del i detta paket. Man använder ordalydelser som inte betyder någonting eller som kan tolkas hur som helst. DV:s personal och öppettider följer slaviskt daghemmets regel. Personalen semestrar och terminsrytmen kommer från skolans domän även om det inte står någonstans att så bör vara fallet. Habiliteringsersättning till förståndshandikappade som borde uppfattas som lön påminner mer veckopeng till minderåriga barn, ca 500-600 kr i månaden som inte har höjts så mycket under 2000-talet. Det är frivilligt för en kommun att betala denna veckopeng så man hänvisar till allmän goodwill om någon kommer på att kräva mer. Denna normaliseringsiver håller förståndshandikappade och deras anhöriga i schack då kommunen alltid kan påpeka att de utan tvekan har en lagstadgad verksamhet men det, att den råkar vara missinriktad på många punkter, vågar ingen ta upp. De intersektionella handlingsmönstren är instrument för att ta makten över individerna som behöver dessa instanser. Man får ofta höra att förståndshandikappade ska få åka till sin DV ”som alla andra” eller ”som vem som helst” men ramverket håller enbart om man inte har några kunskaper alls om dessa personkretsar.  Jag vill med denna teorins hjälp visa att maktinstanser skapar handikappade av funktionshindrade. Dessa förståndshandikappade människor som har slukats in i kommunala dagliga verksamheter handikappas där och deras liv frustreras av byråkraterna som i sin tur behöver dem för försörjningen. Konsekvensen av intersektionella synsättet är att man förenar fler relationer under förstorningsglaset. Enligt Tilly uppstår de relationella skillnader mellan kategoribaserade motsatspar – man/kvinna, svart/vit medborgare/utlänning eller muslim/jude, svart/vitt, man/kvinna, svensk/invandrare, funktionshindrad/normal osv. – som är bärare av organisatoriska maktstrukturer och som ger grogrunden för exkludering och underordning.I min uppsats är motsatsparet de som är anställda i kommunen kontra de som inte är det men som behöver kommunala tjänster. Det är beständig ojämlikhet som jag kan knyta an i Tillys resonemang, att förståndshandikappade har i grunden planerats att vara utanför den organisationen som de räknas av samhället att tillhöra. Detta grundläggande organisatoriska ramverk hindrar alla utveckling att förståndshandikappade skulle bli subjekt i sitt liv. För att kunna angripa och förändra beständig ojämlikhet enligt Tilly, bör organisationsstrukturen rivas ner och skapa människovänligare strukturer. Det är bästa sättet att minska ojämlikheter i samhället. Denna Tillys teori skulle ha läkande slagkraft även i denna organisation som jag forskat. Ett bra exempel som jag har tagit upp hur beständig ojämlikhet underhålls är att de tjänstemän som har anlitats för budgetering och ekonomi har även makten att påverka sin egen lönehöjning. De ekonomiska delar i budgeten som borde komma förståndshandikappade tillgodo har häpnadsväckande spännvidd och kan missbrukas av cheferna. Situationen är redan nu lamslående. Förståndshandikappade och deras representanter, har inga kontrollsystem eller något att säga om hur årsbudgetar ska se ut. Förståndshandikappade diskrimineras strukturellt och kläms in i ett hörn i det välmenta men missbrukade ekonomiska system som råder. Diskrimineringen i budgeteringen påverkar förståndshandikappades möjligheter att leva som fullvärdiga subjekt. Punkt 4. Korrupta tillsättningar och falska kvalifikationer Normaliseringsiver håller inte bara förståndshandikappade och deras anhöriga i schack utan även tillsättningarna i Daglig verksamhet verkar härma det gängse, det normala ungefär som det ser ut i andra ställen i kommunala myndigheter. Man betonar utan tvekan att detta är en lagstadgad verksamhet och alla tjänster kräver hög kompetens. Men det att meriterna råkar vara som regel missinriktade och att den rådande lagens andemening pulveriseras, tycks ingen våga ta under förstorningsglaset. I platsannonserna efterlyses inte specialpedagogiska meriter alls även om hela området handlar i högsta grad specialpedagogik. De intersektionella handlingsmönstren är instrument för att ta makten över individerna även i form att man anställer personal som inte har tidigare arbetat med funktionshindrade. Som argumenterar av sin anställning förklarar man att man är god administratör och arbetat i andra förvaltningar. När personalen och cheferna inte riktigt vet vad de borde göra skapas ett falsarium istället som grundar sig på att man håller fokus på personalen i sig och inte deras arbetsinsatser. Platsannonser och tillsättningar ger några förklaringar varför förståndshandikappade inte lyckas vara subjekt i sitt eget liv. Högre chefer har ingen kontakt med dem, mellancheferna är enbart personaladministratörer. Omsorgspedagogernas och arbetsterapeuternas arbetsuppgifter sammanfaller med övrig personals även om det står i platsannonser och organisations beskrivningar helt annat. De två yrkeskategorierna har väsensskilda utbildningar men de gör samma arbetsuppgifter och vidare de outbildade aktivitetsledare betraktas i praktiken som likvärdiga med de universitetsutbildade kategorierna och de har lika mycket eller ibland mer ansvar men mindre kunskap.  Detta system är ett stort hinder för förståndshandikappades självständighet då cheferna inte lever nära dem och personalen är helt splittrad. Yrkesbilden är diffus. Man kan komma från olika områden och börja jobba i Daglig verksamhet. Man får jobbet först och sen utbildar man sig genom arbetsgivarens små kurser och föreläsningar och detta inträffar under arbetstiden eller planeringsdagar. I verkligheten står platsannonsernas idealbild och de faktiska kvalifikationerna i motsatsförhållande till varandra. Platsannonser och tillsättningar ger några förklaringar och starka argument till varför mentalt funktionshindrade inte lyckas vara subjekt i sitt eget liv. Man kan inte få fungerande verksamhet om personalen inte har större medvetenhet om sin yrkesprofil. Otydliga yrkeskategorier förorsakar förvirring och påverkar vardagen och det sätter prägel på alla inblandades tillvaro.  De flesta har inte den kompetens som dagens kunskapsnivå förutsätter och man hinner inte skaffa dessa eftertraktade kunskaper inom ramarna som kommunen ger i sina små dagskurser. Alltför ofta är kompetenskrav och kvalifikationer för släpphänta och missriktade och för ofta blir platsannonser ett spel i galleriet. Internrekryteringar och platsannonsering enbart i personaltidningen och på nätet ger stora möjligheter till maktkoncentration och till kamaraderi. Platsannonsernas utsaga ”man sätter stor vikt vid personlig lämplighet” ger ytterligare spännvidd att utöva gunstlingssystem. På detta sätt har verksamheten förvandlats till någonting annat än vad den ursprungligen borde prestera. Förståndshandikappade får inte det stöd som de skulle behöva för att kunna vara fullt respektabla medborgare och subjekt i sitt eget liv.  Även detta upprätthåller beständig ojämlikhet gentemot förståndshandikappade då tillgängligheten till dagens kunskaper är skuret. Personalens egen iver att skapa platt organisering inom arbetslaget men att samtidigt tillhöra extrem byråkrati med avlånga beslutsvägar blir i slut ändan omöjlig kombination. Det kan vara en orsak varför platsannonsernas förskönade beskrivningar om ansvarsfulla och självständiga uppgifter landar pladask och i själva verket skapar mer och mer förvirring både hos förståndshandikappade och hos själva kommunanställda.     
 

Referenser

Alvesson, Mats Yvonne, Due Billing Kön och organisation (1999) Studentlitteratur, Lund Bergman, Helena Att uppfostra till föräldraskap Barnavårdsmän, genuspolitik och välfärdsstat 1900-1950, Stockholm 2003. Börjesson, Mats Diskurser och konstruktioner En sots metodbok, Studentlitteratur 2003 Fahlgren, Siv och Sawyer, Lena (2005) Maktrelationer och normaliseringsprocesser i välfärdsstaten Kvinnovetenskaplig tidskrift 2-3.05 Munkreklam AB.  Foucault Mickel (1972, femte svenska upplagan 2001). Vansinnets historia under den klassiska epoken. New Delhi: Manohar Book Services. Foucault Mickel (1975, fjärde översedda upplagan 2003). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag. 

Gonäs. Lena; Lindgren, Gerd och Bildt Carina (red) (2001). Könssegregering i arbetslivet. Västervik: Ekblad & Co Tryckeri.

 Maria Larsson, Maria Living with physical disability – experiences of the rehabilitation process, occupations and participation in everyday life. Umeå Universitet Umeå 2004http://www.diva-portal.org/diva/getDocument?urn_nbn_se_umu_diva-317-1__fulltext.pdf Lykke, Nina (2005) Nya perspektiv på intersektionalitet. Problem och möjligheter. Kvinnovetenskaplig tidskrift 2-3.05 Munkedal: Munkreklam AB. Nilsson, Frida (2005) Nödvändigheten av att integrera olika maktförståelser. Kvinnovetenskaplig tidskrift 2-3.05 Munkedal: Munkreklam AB. Mattsson, Tina (2005) I viljan att göra det normala, En kritisk studie av genusperspektivet I missbrukarvården, Grafiska Punkten, Växjöde los Reyes, Paulina; Mulinari, Diana (2005), Intersektionalitet. Malmö: Liber AB.En sociologisk analys av kvinnornas underordnande position i arbetslivet, Lund 1973    Tideman, Magnus (red) (2000). Handikapp synsätt, principer, perspektiv: Integration i teori och praktik (177-194) Lund: Studentlitteratur. 

Umb-Carlsson, Õie Living Conditions of People with Intellectual Disabilities, Acta Universitatis Upsaliensis Uppsala 2005

http://www.diva-portal.org/diva/getDocument?urn_nbn_se_uu_diva-6143-1__fulltext.pdf

 Wahl, Anna; Holgersson Charlotte; Höök, Pia; Linghag, Sophie (2001). Det ordnar sig. Teorier om organisation och kön. Lund: Studentlitteratur. Wahl, Anna och Holgersson, Charlotte (2004). Det ordnar sig alltid. Arbetsbok kring frågor om organisation och kön. Lund: Studentlitteratur.Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise (1999) Diskursanalys som teori och metod, Studentlitteratur Lund http://www2.pedc.se/dv/nyhetdv.htm (2006-04-28) SCB, Konsumentprisindex 1830-2005http://www.scb.se/templates/Publikation____165147.asp (2006-04-29)  Dokumentmaterial från kommunen Internettidning DV-Nytt, http://www2.pedc.se/dv/dv_nytt.htm (2006-06-29)      I min deduktion och som fragment av svaret hur organisationsformen påverkar mentalt funktionshindrades möjligheter att kunna vara subjekt är dessa följande brännpunkter: Punkt 1. Maktstrukturen (Diskursanalys)Punkt 2. Byråkratisk administration (organisationsteori)Punkt 3. Kvinnliga chefer tar manligt genus (intersektionalitet)Punkt 4. Missgynnande budgetering (intersektionalitet)Punkt 4. Missbrukat ekonomiskt system Punkt 5. Korrupta tillsättningar och falska kvalifikationer maktmissbruk(Foucault)                                      

---

[1] http://www.malmo.se/2.33aee30d103b8f1591680000.html (2006-10-09)

[2] ^{Texten har lånats från ett utskick i Malmö högskola 2005}

[3] http://www.malmo.se/2.33aee30d103b8f1591680000.html 

[4] Wahl, Anna (2004). s.73

[5] Alvesson, Mats och Due Billing, Yvonne (1999) s.100

[6] de los Reyes, Molina & Mulinari, 2002, s.23

[7] de los Reyes, Mulinari, 2005, s.34

[8] Matson, Tina (2005) ss. 82

[9] de los Reyes, Mulinari, 2005, s.36

[10] Foucault 1972:133).

[11] Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise (1999) s.19

[12] Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise (1999) s.20

[13] Alvesson, M. & Sköldberg, K. (1994) s 306

[14] Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise (1999) s.21

[15] Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise (1999) s.22

[16] Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise (1999) s.23

[17] Bergman, Helena (2003) ss. 15-19

[18] http://www.mdh.se/isb/personal/mbn03/   (2006-06-05)

[19] http://www.mdh.se/isb/personal/mbn03/forskning.shtml  (2006-06-12)

[20] http://info.uu.se/press.nsf/pm/personer.med.id303.html  (2006-06-12)

[21] ^{Umeå universitet Pressmeddelande}  http://www.info.umu.se/Nyheter/Pressmeddelande.aspx?id=1568  (2006-06-12)

[22] ^{http://www.fas.forskning.se/ideskiss/documents/12%20Ann-Mari%20Sellerberg.doc}  (2006-06-05)

[23] ^{Sellerberg, Ann-Mari} (1973) ss.225-237  

[24] http://www.palmkrons.com/Sidor/Retoriska.htm  (2006-06-05)

[25] Foucault, Vansinnes historia s.44

[26] Foucault, Övervakning och straff, Arkiv förlag (2001)ss. 151 

[27] Foucault, Övervakning och straff, Arkiv förlag (2001)ss. 158

[28] ^{Verksamhetsberättelse 2003  s.3, s. 5 Arbete & Integration: Daglig verksamhet enligt LSS, Kontaktpersonverksamhet enligt LSS, OMS-fritd, Hyllie SDF i Malmö stad.}

[29] Winther Jörgensen och Phillips(1999) s.49

[6] ^{Kvinnovetenskaplig tidskrift 2-3.05 Intersektionalitet s.99}

[7] Winther Jörgensen och Phillips(1999) s.55

[8] ^{Foucault (2001) s. 242}

[9] ^{Tideman (red) 2000,Tössebro ss. 183}

[10] ^{Foucault, Michel (2001) Sunesson, Sune} Inledning s.V

[11] ^{E-postning från Hyllie SDF den 18 maj 2006 09:14}

[12] ^{E-postning från Hyllie SDF den 23 maj 2006 10:31}

[13] ^{Enhetschefens brev 2005-05-04}

[14] ^{E-postning från Hyllie SDF 2006-06-16}

[15] ^{E-postning från Hyllie SDF} 2006-06-14

[16] ^{De los Reyes och Mulinari (2005) s. 36}

[17] ^{DV-Nytt nr 48 / 2004 s.3}

                [18] Dnr: HYL-SDF-2006-00196-114

[19] ^{Tina Mattsson (2005) ss.174}

[20] ^{de los Reyes, Paulina; Mulinari, Diana (2005) ss.55}

[21] ^{de los Reyes, Paulina; Mulinari, Diana (2005) ss.53}

[22] ^{Tideman (2000) s.246}

[23] ^{Wahl, Anna (2001) s.72}

[24] ^{Tideman (2000) s.246}

[25] ^{Kvalitetsprogram för Daglig verksamhet enl LSS s.3}

[26] ^{Wahl (2001) s.72}

[27] ^{Tideman (2000) s.246}

[28] ^{Fink, Lewis, Clarke (2001) s.116-118}

[29] ^{Wahl, Holgersson, Höök, Linghag (2000) ss.74}

[30] ^{Fink, Lewis, Clarke (2001) s. 119}

[31] ^{Tideman s.246}

[32] ^{Alvesson och Billing (1999) s. 120}

[33] Kvinnovetenskaplig Tidskrift 2-3. 05 Intersektionalitet s. 97

[34] ^{Matsson Tina (2005) s. 74}

[35] ^{Underlag för detaljbudget 2006, Beräkningsunderlag för internbudget 925}

[36] ^{Kvalitetsprogram och budget}

[37] ^{E-postning från nämndsekreteraren i Malmö stad den 2 mars 2006 14:37}

[38] ^{Utskicken från Malmö stad gällande chefslöner}

[39] ^{Underlag för detaljbudget 2006, Internbudget 925}

[40] ^{Beräkningsunderlag för internbudget 2003-2006}

[41] ^{Kostnader för utbildning etc. i Daglig verksamhet I Hyllie SDF 200-2006}

[42] ^{Alvesson och Billing (1999) s. 118}

[43] ^{Alvesson och Billing (1999) ss. 118}

[44] ^{Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise (1999) s.103}

                 [45] Bemanningsföreteckning med löneuppgifter för Daglig Verksamhet år 2000-2005”

                       [46] Daly and Rake (2003) ss.114

[48] ^{DV-NYTT feb 2003 – Årgång 8 nr. 45 s.1} http://www2.pedc.se/dv/texter/nr%2045.PDF

[49] ^{Protokoll enl. 11§ MBL Hyllie SDF 2003-09-18}

[50] ^{DV-NYTT juli 2004 – Årgång 9 nr 49 s.6} http://www2.pedc.se/dv/dv_nytt.htm

[51] ^{DV-NYTT juli 2004 – Årgång 9 nr 49 s.6} http://www2.pedc.se/dv/dv_nytt.htm

[52] ^{DV-NYTT juli 2004 – Årgång 9 nr 50 s.3} http://www2.pedc.se/dv/dv_nytt.htm

[53] ^{DV-NYTT april 2005 – Årgång 10 nr 51 s.6} http://www2.pedc.se/dv/dv_nytt.htm

[54] ^{DV-NYTT juli 2003 – Årgång 9 nr 48 s.6} http://www2.pedc.se/dv/dv_nytt.htm

[55] ^{Bergman (2003) s. 36}

[67] ^{Kvinnovetenskaplig tidskrift 2-3.05 Intersektionalitet s.99}

[68] Winther Jörgensen och Phillips(1999) s.55